Nyårslöfte - ja men då kör vi

Årets sista dag.

Gryning över Öglunda och summering av året.

Positiva intryck och händelser läggs tacksamt i rikedomsskålen.

Det som gjort ont och skavt samt sårat (försökes) lägges i en tättslutande burk med 'omöjligt att öppna lock', förlåtelse och försoning kan effektivt försluta sådant.

Drömmar som inte blev av läggs på nästa års drömlista med vissa korrigeringar. Drömmar och önskningar har en förmåga att förändras, ibland dagligen.

Så funderingar över dessa ständigt återkommande nyårslöften... Lutherskt borde väl vara att de gavs dagligen (nya människans ständiga 'erövring/seger' över den gamla). Många är de nyårsaftnar som avslutats med mängder av chips o alladin (imorgon, imorgon är ett nytt år - ett nytt blad -). Och flera är årets första dagar då träningskort inköpts (- och blivit liggande -).

Så i år 2014.

Vad blir då mitt nyårslöfte inför 2015?

* Att dagligen hitta en tacksamhet i mitt liv. Liten som stor, ja även om det är samma dag efter dag.

* Att prioritera rätt och bejaka glädjen.

* Att tillåta mig själv att må bra.

* Att unna mig själv tid för att kunna må bra.

* Att fortsätta bekämpa ordtrötthet, ljudtrötthet, hjärntrötthet. Skapa rum för vila.

* Att se mina nära och kära och sätta dem i första rummet (människa först/kristen sedan) än mer.

* Att acceptera livet och dess ständiga kurvor till höger och vänster, i nedförs- och uppförslut.

...&

* Att älska Gud allt mer.

Så kära/käre DU på andra sidan skärmen (Oavsett om jag känner dig eller ej) så önskar jag dig

ETT GOTT LUNGT FRIDFULLT SLUT PÅ 2014

&

ETT VÄLSIGNAT GOTT NYTT 2015

...så här mellan tredje och fjärde...

Jag anar ett ljus i mörkret!

Något som skimrar och glänser hemlighetsfullt.

Det är livet bortom julstressen som jag skönjer. 

Trots denna 'lyx-schema-jul' är jag redan trött på sockersöta Jesusbarn (oftas gulhåriga), jultomtar och blinkande ljus. Andas in lugnt och tänker att om en vecka är det över... om en ynka vecka får jag ladda om inför det nya oskrivna året. Om en vecka är det lugn och ro och tid för varandet i det som är.

Varför är det samma visa vart år? Julpynt o hysteri redan innan allhelgona... En orimlig förväntan på tre ynka dagar. Mat i överflöd och massa måsten. Någon jul vill jag vara så modig att jag struntar i allt och köper en pizza istället.

För julen är ju egentligen inom oss var dag i vårt liv. Var dag möter jag Jesusbarnet, var dag möter jag den korsfäste och uppståndne.

...kan jag måla om håret på mitt Jesusbarn eller ska jag se honom som tidernas förste och störste, samt yngste, hårblekare?

En god natts sömn - och en regelbunden avföring...

...finns det något som kan göra människokroppen nöjdare? 

Med glimten i ögat o stort mått allvar så är jag faktisk seriös i rubriken. Så här i julmatstider och när jobbet är intensivt till max är detta inlägg något att stanna upp inför och ägna en stund av eftertanke åt.

För vid sidan av döden är kroppen något vi är dåliga att tala om.

Malou efter tio, för ngn vecka sedan, hade en hel avdelning om 'bajs' och ju mer jag grunnar på den desto mer grubblar jag igång över sambandet - avföring/humör -. Är det sant att det är så många som lider av förstoppning i olika grad...? Om det är så kanske det inte är så konstigt att många går med mungiporna neråt. För vad är mer irriterande för kroppen än att inte få ur sig sitt avfall?!? Tja, möjligen att inte ha god nattsömn. Jag är iallafall inte människa om jag inte får sova, och än mindre i kombo med trög mage.

Så, mitt i julstöket: Se till att sitta still på toa (gäller speciellt kvinnor som tydligen är sämre på att 'sitta still och göra klart'... och unna dig en tupplur mitt emellan...

Det är inte ofta jag blir arg offentligt - men nu är jag heligt förbannad!

Det är inte ofta jag blir arg offentligt – men nu är jag heligt förbannad!

När jag hörde på radion vad som hänt fattade jag det inte först. Kanske snarare att jag inte ville ta in det. Visst kan det vara ett I-landsproblem, satt i relation till mycket annat. Men ändå… somliga saker är inte OK att göra!

Vad är det då jag reagerat så kraftigt på, jo, att Peringe Carlsson (S) i en budgetdebatt i Mariestads kommunfullmäktige ger Johan Abrahamsson (M) ett måttband för att i detta sammanhang diskutera bukfetma… ett offentligt, enligt mig, tjockishån, inte bara mot Abrahamsson, utan också mot alla oss andra som har övervikt.

Därför sätter jag ner foten – som en bland många tjockisar – och säger: Nu får det vara nog!

I alla fall för mig får det vara nog. Och för att fatta allvaret i det jag säger vill jag berätta följande från mitt liv och min vikthistorik. Jag gör det för att visa att jag som tjockis är väl medveten om vart grams övervikt jag har, dels att det finns bidragande orsaker till att jag bär den.

Låt mig börja i det som jag ser som bidragande orsaker.

Det finns genetiska faktorer som påverkar viktuppgång och viktbehållande. För min del är jag inte den enda i min släkt som har övervikt (obesitas). Det finns sjukdomsrelaterade tillstånd, ko morbiditet, som gör att somliga ökar mer i vikt eller har svårt att behålla uppnådd vikt. Somliga sjukdomar gör det också svårare att träna och vara fysiskt aktiv för att underlätta normalvikt/viktnedgång. För min personliga del handlar det om psoriasis och ledvärk. Sedan underlättar det inte, psykiskt, att hela tiden påminnas om att jag är överviktig.

Där kan jag för min del starta i barndomen.

Tidigt fick jag lära mig att jag är duktig om jag äter upp det som jag har på tallriken, och att barnhullet på något magiskt sätt skulle försvinna i yngre tonåren. Tro mig, ett barn är inte duktigt för att det äter upp… och för mycket barnhull försvinner inte över en natt.

I skolan började tjockishånhelvetet. Ja, det finns inget annat ord – och nej, jag har aldrig anmält det för eventuella skadeståndskrav. Men att från klass 1 till 3 se det som mer regel än undantag att bli slagen i magen, om jag inte lyckats få läraren att acceptera att jag satt inne i klassrummet, bara för att jag var tjock. Det är inte OK. Och att i klass 4-6 vara så rädd att vistas ute på skolgården för att bli retad eller ensam är inte heller så vidare muntert. Men snacka om att jag blev en fena på att gå till sjuksyster eller skynda mig ner och låsa in mig i ett av toalettbåsen. Namnen på mina hånare har etsats sig fast och gör fortfarande ont inom mig när jag skrapar på sårskorpan.

Att sedan i yngre tonåren, två gånger, bli inlagd på sjukhuset för viktminskning är inte heller vidare kul… och inte särskilt effektivt. Ett av tillfällena beslöt de att jag skulle börja på BUP-samtal, varför… Jo men det är väl enkelt att förstå att en tonåring som utan förvarning serveras blomkålsavkok och får ett ilske- och gråtsammanbrott, en sådan tonåring kan ju inte vara riktigt frisk… eller? Och vad lärde jag mig av denna diet och att ständigt gå upp och ner i sjukhusets trappor? Jo, jag lärde mig hur man äter i smyg, att äta är något skamligt och förbjudet, och att få kompisar att smuggla in chokladbollar (det var det som såldes i automaterna) och hur man döljer både mat, godis och ciggarettdoft genom överdriven konsumtion av tandkräm och deodorant. Grattis samhället! Ni lärde mig att bli matmissbrukare.

Att sedan i övre tonåren uppfatta det som helt normalt att bli fettbedömd (genom nypningar i fettet) för att ”killen/mannen” skulle se om det var hull eller fett, det gör också något med ens inre. För att inte tala om alla de killar/män som uttryckligen sagt att de hellre vill ha sex med mig (eller andra överviktiga tjejer) för att det är mjukt och skönt och inte skaver… det kunde ju varit positivt… om han inte i nästa ögonblick sagt ”men jag vill inte vara tillsammans offentligt med en överviktig tjej”. Nej, på dagen ska kvinnan vara vacker och smal – men på natten gärna tjock, rund o mjuk.

Tror ni att det räcker där?

Glöm det! Då har ni inte gått igenom sjukvårdens hån mot den överviktige. Behandlingen i samband med graviditeterna vill jag inte ens gå in på… Men i övrigt, oavsett vad jag sökt för, så är vikten det första som tagits upp. Gå ner i vikt så slipper du alla andra sjukdomar. Konstigt att även smala personer söker vård då…

Den doktorn som vid ett besök, observera att det var min ena dotter som var inne för vård, vänder sig till henne (då var hon omkring 11-12år) och säger på fullt allvar ”Vad gör vi åt mammas vikt då?”… den läkaren har jag inget gott att säga om. Jag satt bredvid, och om läkaren är så allvarligt bekymrad över min vikt, ja, då kunde han gett mig en egen tid och sagt det bara till mig.

Och just det…

Arbetsgivaren, när jag var ganska nyutbildad och sökte tjänst, som ber om en extra intervju för att diskutera min övervikt och hälsa har jag inte heller mycket gott att säga om. Jag blev erbjuden tjänsten, men nej tack, den fick vara. Hellre vikariat än en sådan behandling. Ja, till och med i min utbildning fanns det kommentarer om min vikt. Hur ska någon våga att anställa en tjockis – och hur ska folk se mig i min yrkesroll när jag är tjock.

…och mer då…

Ja, jag har gjort en gastric bypass för att minska i vikt. Jag gick ner massa, men har gått upp en massa också. För när livet hinner i fatt en så är en tjockis alltid en tjockis i andras ögon. ”Nä men ta bara en liten bit – det är inte farligt”, tydligen helt OK att säga till en med grav obesitas historik. Tro mig, ingen skulle säga det samma till en alkoholist (ta bara lite vin, det skadar inte), och ändå är det exakt samma sak som triggas igång. En bit, blir fler, blir många… och när jag ändå är i farten så tar jag en bit till.

Och då har jag ändå inte tagit upp allt. Jag har bland annat inte tagit upp de påhopp som kommer ibland när man går på stan,de  glåpord som ropas efter en. Jag har inte nämnt klasskompisen som vräker ur sig ”fy fan vad du ser äcklig ut” på skolgympan. Jag har inte tagit med hur jag som tjock är den som lyfts ur gympan för att få klä om med lärarna. Jag har inte heller talat om gympaläraren som tog på oss tjockisar en ”svett dräkt” och lindade silvertejp om oss för att den skulle sluta tätt.

Nej, det är mycket jag inte tagit upp men som gör ont! Som bidrar till att jag inte vill gå ut på bio, gå på restaurang, eller gå till träningslokaler. Var gång jag försöker så kräver det hela mitt uppbåd av kraft för att våga, för att klara, för att orka och för att förbereda mig på andras blickar och ord som kan göra så ont!

Jag vet att jag är tjock, jag vet att jag är fet, jag vet att jag har grav obesitas. Tro mig, JAG VET.

Jag vet också kaloriinnehållet i de flesta vanliga livsmedel, och fetthalt och kolhydratsvärde. Jag har också provat allt, utom narkotika, för att gå ner i vikt. Åtskilliga tusenlappar har gått åt till Viktväktarna, dietpulver, receptböcker, träningsredskap och nu sist en Fitbit. Jag har bidragit till skatteinkomster på grund av min konsumtion. Och jag funderar noga innan jag går till läkaren, om jag verkligen vågar och orkar en tjockiskommentar till.

Därför säger jag NU FÅR DET VARA NOG.

Låt oss överviktiga få känna att vi alla har lika mycket värde som någon av er andra. Och om ni får för er att det skulle vara OK med måttband eller andra kommentarer… läs då mina ord en, två, tre gånger till.

Om du är så felfri, så släng den första stenen.

I annat fall, stå upp vid min, och alla ”tjockisars” sida och inse att vi alla är stolta vackra  människor med olika färg och form.

 

Med vänlig hälsning:

BMI 42.2
Tvåbarnsmor och hustru
Komminister Ellinor Carlberg Mehrén, Ullervads församling, Lugnås-Ullervads pastorat.

 

365dagar

Ett år har gått, kyrkoårsmässigt, sedan lördagen då grannens hus brann ner nytt framför ögonen på oss. 

Och ett år (då den 24/11) sedan jag avskedspredikade i 'mitt' älskade Berg.

Ett år...

...fyllt av sorg och saknad, glädje och kreativitet.

Sorg,

för att vi inte bor i 'min' prästgård i Berg. Det kändes så hemma där, rummen talade till mig om tider som flytt. Miljön och marken viskade... och Stellans anfader, prosten Carlberg, mötte mig var dag jag gick över kyrkogården.

Saknad,

efter alla underbara församlingsbor. Även om jag fått nya underbara församlingsbor så kom jag, tyckte jag, de andra så nära. Det är något speciellt med att bo i sin församling och dela gemenskapen i mjölkdisken på Perssons.

Glädje,

över att ha välkomnats in i nya sammanhang, en ny församling, och deras varma omsorg. Mitt nya skogstokiga arbetslag där skratten rungar och bär mig genom dagen. Skratt som fungerar som plåster över dåligt-självförtroende-sår. Skratt som bär i gråa novemberblöta dagar, och en sådan tacksamhetsglädje som väller över mig ibland i bilen hem.

Kreativitet,

att varsamt, med församlingens bästa för ögonen, få 'leka' gudstjänst och dela liv. Att få prova, att få måla, skriva, sjunga, 'teckna'. Att få tid att bygga upp mitt jag, ta reda på vem mitt jag är... tolka Gud och omtolka Gud. 

...så blickar jag framåt... 

Mot kommande 365dagar

Mot kommande skratt och lek

Och i Guds ögon ser jag ömheten när hen viskar: det är ok prÄllan att känna sorg och saknad, glädje och kreativitet. Det är detta som är livet, just det liv jag gav dig!

 

...men kanske är det dags att ta väck rosorna från hyllan...

rosorna som jag fick, en och en, av mina gamla sockenråd i Berg, Lerdala, Böja och Timmersdala

Men Mings fina ängel den får stå kvar!

När ridån gått ner - och kragen ligger på hyllan...

Ibland får jag en känsla av att vara dr Jekyll och Mr Hyde. 

Kontrasterna på vem jag visar utåt och vem jag är hemma är stor, även om det skymtade fram under gårdagen. Nej, nu handlar det inte om någon monstruös galning utan helt enkelt om arbetsansiktet. Att ge allt med ett leende och sedan krascha på soffan. 

Och tänk om värken egentligen inte alls är artrit/entesit (veckans tankar är negativa, hade varit så mycket skönare med en bekräftelse i handen... men hittar inte i journalen var det först bedömdes) utan bara är i mitt huvud som det sitter. Oavsett vilket är det inte roligt att ha tömt sig så totalt att jag kl 19 sitter på soffan o lider... Att hasa fötterna på golvet bara för att det gör för ont att lyfta dem... Att vrida sig till sömns för att muskelfästet i höger skuldra drar ihop sig krampaktigt. Och lika trist är det att veta att dagen idag kommer gå åt till att vila, vila, vila för att samla ihop mig för resten av veckan.

Och lite skämmigt känns det allt att bli så slut efter två konfapass, två dop och en mässa på två dagar. Tillråga på allt är sol och värme avlägset... gode Gud, ge oss lite ljus i alla fall...en glimt av sol...snälla! 

#måndagsblues

Att bygga kyrka...

...vad innebär det egentligen?

Förmodligen helt olika saker beroende på vem du frågar. Och ändå kan jag inte släppa det... tanken på hur man bygger en kyrka och vad en kyrka är.

Det senaste halvåret har jag försökt att börja nosa på detta med mission shaped Church och fresch expressions, för jag inser att något måste ske och det måste börja inifrån och från längtan. Längtan efter liv och gemenskap. Kanske måste somt rivas ner för att annat ska ta plats... kanske invanda och bekväma ritualer och uttryck måste bort för att skapa liv.

För vad behöver vi idag?

Mer krav? Mer dåligt samvete? Mer bibelord 'i skallen'?

Nej, inte jag iallafall. Jag behöver mer psykisk o fysisk vila. Jag behöver bli sedd och bekräftad som den jag är och därför jag är den jag är. Jag behöver veta och känna att jag duger och att jag får ta plats med mina frågor, tankar och funderingar. Jag behöver mer praktiskt erfara bibelorden, låta handlingen visa vad den där Jesus egentligen sa o var.

Jag behöver ritualer för mitt liv i min kontext. 

Hur går jag från barn/ungdomsmamma till att ha två vuxna barn? Hur speglar det sig i kyrkans liv? Hur låter jag kroppens smärta i sorg och saknad komma i uttryck inför altaret? Hur leker jag som vuxen i den liturgi som borde vara just en helig lek? Hur sätter jag ner foten så att jag får stopp på snurret av tankar i huvudet? Hur uttrycker jag min ångest och kamp innanför gudstjänstens ram? För gudstjänsten och kyrkorummet är den plats som ska vara avskild för Gudsmötet. Om jag gör och gestaltar den som ett fängelse så stänger jag ute gudsvinden...

Hur ska jag då kunna motivera någon annan, eller mig själv, att komma till gudstjänst och kyrka om inte Gudsmötet speglar sig i mötet med medmänniskan och mötet med mig själv? Hur ska jag kunna motivera någon om inte min egen längtan får ta plats och skina igenom bortom handbok och obligatoriska texter...?

Ibland förstår jag så väl de som säger att de får mer Gudsmöte av att gå ut i naturen och betrakta Guds skapelse. "...bor inte i tempel som är bygda av människohand..." läste jag i inledningsorden igår.

"Himlarnas himmel rymmer honom inte och ändå är han nära oss var och en".

Tankarna snurrar... så att säga 'post allhelgona helg'.

Tillsammans i Skara stift - tala tydligt om Jesus... det är biskopens vision, och den är viktig! 

Men inte bara tala tydligt OM utan tala tydligt MED...och tillsammans!

Ge ut o hämta hem...

...att skapa balans i livet, yrkesmässigt och privat, är enormt viktigt.

Kanske än viktigare i utgivande, människovårdande yrken av olika slag.

Stannar ibland vid bibeltexterna där det berättas hur Jesus drog sig undan folkmassorna för att i avskildhet vara med 'sin Fader', Gud Fadern. För hur roligt o stimulerande det än är med alla möten, och av att känna sig behövd, så kräver ett utgivande av kraft att vi stannar upp och fyller på. Utan påfyllnad stannar den inre motorn av...

Så stanna upp vid din 'laddningsstation' - unna dig tid att fånga in hästarna igen och ställa dem i rätt fålla.

...så idag jobbas det hemma...

I egen takt och med mobilen på ljudlöst... barnkonsekvensanalys och PP till morgondagens arbetskväll... och samtal med den högste chefen 😇

Min hud och jag...

Ibland är huden och jag inte de bästa vänner.

Ett år sedan Gran Canaria och då var jag så fin när jag kom hem. Höll i sig länge - men i takt med lövens gulnande färg kommer såren tillbaka med kraft. Kylan lamslår leder och det mesta (på högern) gör ont. Ena stunden hopp o skutt, den andra stunden finns inget ben att stå på (irriterande). Kortisonet gör bara värre (så hiskeligt trött på det) och efter ngr veckor med insmörjningen o sedan nedtrappning så är huden sämre än vid start. 

Och samtidigt kunde det varit så mycket värre!

Så 'spott i näven, klipp mig o skaffa jobb'...

Åter till ett krafttag med huskurer... Olivolja på in och utsida... kämpa för att hålla glutenfritt, minska sockret ...och hitta vardagsvila och micropauser... Allt i väntan på en hud-tid där de förhoppningsvis skriver en remiss till Teneriffabehandling (& hoppas lyckas tjata att få remiss till reuma och att de verkligen fattar).

Det jag saknar i psoriasisvården här är:

Helhetssynen! Komorbiditeten!

Hud

Led

Muskler

Psyke

Vikt

Blodtryck

Tandhälsa... och mycket mer

#PSO #psoriasis #artrit #PPP

Hösten hinner ifatt...

...åter en måndagsmorgon.

Tystnaden är påtaglig - fyren - (utmaningen att 'be' var dag ihop med andraårskonfirmanderna) är tänd.

Lägret är slut och vardagen är här igen. Stellan har gått till jobbet för längesedan och däruppe snusar katten och 'sovmorgonsbarnet'.

Andra koppen kaffe bredvid mig och tankar som rullar runt i lägrets efterdyningar...

...om vi alla tog orden på allvar (allt vad ni vill att människorna ska göra för er - det skall ni också göra för dem *Mt 7:12) så skulle omvärlden vara ett paradis, i alla fall om vi som 'normalfuntade' vill att vi själva ska må bra och därför vill sträva efter att andra skall må bra. 

...och ändå misslyckas vi allt som oftast...

Även inom relationer, familjen och bekantskapskretsen, så blir det egna måendet i fokus, och allt som oftast ser jag tendenser att dra ner varandra genom att överträffa varandra i egenpåtaget lidande och negativism. Tänk om vi kunde bryta det mönstret! Tänk om vi kunde lyfta varandra istället... O om vi inte förmår vara lyftkranar så kan vi få vara stöttepelare som bär (på ett sunt sätt). Om vi vuxna, överallt i samhället, var vi än är/gör, oavsett befattning/uppgift, kunde vara äkta förebilder för de yngre så kanske det skulle gå att förändra! Om vi kan vara de första att släppa prestigen, prestationskraven och utseendefixeringen så kanske våra yngre medvandrare skulle må bättre.

Tankar... 

I min morgonsoffa...

...sitter jag, just nu, en vecka innan jobbstart. 

Ensam hemma med TV4-nyheterna som enda sällskap. 

Fem veckor av latmansdagar är snart förbi. Nog första gången jag tagit så många veckor på raken, och det har varit skönt. Fast latmansdagar är väl en halvsanning. 

Har hunnit med ett 18års kalas, en Skåne-Lübeck-Skåne-Karlskrona-Skånetur. En treårig förlovningsdag. Skjutsande till o från sommarjobb i Tidan. Bad i Flämsjön. Vigselinhopp. En flyttstädning och Leksandstur. Gubbens blindtarmsoperation och konvalescens. Putsade fönster och mycket annat. 

Och många ansikten har mötts :) och många samtal förts - så sommarens kappsäcks försluts med tacksamhet och glädje.

Nu rullar höstvemodet in. Självförtroendet brister fortfarande... Men det tillhör nog mitt sinne och sätt. 

September inrutad. Och snart är allhelgona, advent, Nobelfest, jul, bröllopsdag, nyår, sportlov, påsk, studenten här... Sen kommer den igen: semestern och sommaren!

...varmvattenkranens tecken i tiden...

Hösten kommer.

Den känns redan i luften! 

Och det syns på varmvattenkranen i duschen.

På bara en vecka har luften ändrats, den är högre och klarare.

På bara en vecka har vredet skjutits mot varmare grader.

Lite vemodigt, men ändå skönt.

Skolstarter väntar, precis som det ska vara. 

Terminsstarter, nya grupper o sammanhang på jobbet, precis som det ska vara.

Projekt och drömmar, precis som det ska vara.

...och ändå...

Känslan i kroppen när den svala luften omfamnar mig på morgonen väcker saknad.

Saknad efter sommarens alla hallon, skratt, och böcker i solen.

Saknad efter sommarplaner som genomförts, besök, samtal och många mil under däcken.

Saknad efter långfrukostar, och tiden att bara se på varandra när man vaknar.

Men lugn min själ, det är som det ska vara.

Det är precis som det ska vara!

Återerövra livet

Det är dags.

Semesterns fem veckor ska användas till små förändringar.

De senaste två-tre åren av 'comfort eating' ska få stryka på foten.

Inte en bantning igen - utan enbart fokus på att förbättra leder och hud.

Så...

Minimera (försöka ta bort) allt socker, bröd, pasta, mjölk etc för att unna mig ren mat utan alla dessa E tillsatser. Allt sådant påverkar inflammationen i mig. 

Frukostförändringen har gjort att jag är piggare på fm! Så nu kör vi resten av dagen också. 

Lat är jag, som ett skrälle, och HATAR att bli svettig (gillar alltså inte motion) men en promenad om dagen är målet... om än kort... (& även om jag inte gillar Becel kan jag använda deras 'Gå för kvinnohjärtat' app så att forskningen får sitt).

Livet är mitt - och det är bara jag själv som kan leva MITT liv som jag vill.

ÅTERERÖVRA DET SOM TILLHÖR MIG

Gudsbilder tredje söndagen i trefaldighetstid

Att jobba med en predikan innebär att jobba med sig själv och sina egna tankar. Ibland blir den röda tråden spretig med många avstickare, ibland är den len och rak. Hur det är i detta fallet låter jag vara osagt - men här kommer mina tankar kring berättelsen om den förlorade sonen (Lk 15:11-32) och med hänvisning till Jes 66:12-14 samt Pred 3:13.

Vi kan börja med det välkända, för evangelietexten om den förlorade sonen vill jag mena är en av de mer välkända i vår bibel… och jag tror att många likt mig har tänkt sig in i alla de tre karaktärernas känslor.

·       

      Fadern, föräldern, som blir av inte bara med sin materiella egendom, utan främst som blir av med sin son, sitt barn. Föräldern som gått därhemma dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad… kanske år efter år… i ovisshet om barnet fortfarande levde. Om det kanske fanns barnbarn. Om barnet kanske drabbats av sjukdom... Ser man på faderns och förälderns känslor så är det fullt förståeligt att glädjen svämmar över och att kläder, ring och mat sätts fram.

      Jag tror inte att någon av oss skulle putta undan vårt eget barn, även om det kommer hem och har hamnat på obestånd, eller gjort fel saker i sitt liv. Vi skulle nog, precis på samma sätt som Fadern i berättelsen, öppna våra armar och välkomna vårt barn tillbaka.

·     Ser vi till den yngre brodern, som i ungdomsiver tror att gräset är grönare på andra sidan, så kan vi säkert även känna igen oss i honom. Han som kanske inte fått tillfälle att ta plats vid sidan av sin ordentlige storebror. Som förmodligen är trött på att gå därhemma och som vill testa att frigöra sig och leva sitt eget liv. Han som ger sig av och som misslyckas så totalt när han gör allt det där som lockar och frestar i livet… men som tar konsekvensen av sitt handlande och inser att det bästa är att återvända och säga förlåt. Det svåraste i livet är nog just detta, att likt den yngste sonen inse sina egna misstag, bekänna dem och återvända hem till dem man svikit för att med nedsänkt huvud säga "förlåt, jag vet att jag gjorde fel". Den sonen förväntade sig inte ett mottagande i glädje, den sonen hoppades bara på ett uns av barmhärtighet, tak över huvudet och mat för uträttat arbete. Den sonen kommer aldrig någonsin glömma Faderns utsträckta armar som välkomnade honom hem.

·      …och så den äldste sonen… den som det också är så lätt att relatera till… den ordentliga som går där hemma och sköter om sin Far och faderns egendom. Den som aldrig gjort något orätt emot fadern utan som uppoffrat sig, kanske på bekostnad av egen lycka… även han bär drag av oss själva. För nog har vi någon gång känt att vi inte fått ´rätt lön för uträttat arbete´, nog har vi någon gång tänkt tanken att ´otack är världens lön´. Kanske även denna broder egentligen hade velat fly hemmet och testa sina egna vingar… kanske han känt att brodern lämnade honom i sticket med ansvaret att ta hand om en åldrande förälder. Det är inte alltid lätt att vara den prudentligt duktiga… Inte är det så konstigt att han inte ville gå in på gödkalvsfesten… han måste varit enormt arg och besviken på sin Far som inte ens läxar upp lillebrorsan utan tar emot honom med öppna armar och lite där till… Vilken är hans bestående bild av sin förälder… vad sätter den bilden för spår inom honom?

Och det är där som min riktiga kamp tar vid… Vem är förlorad och vem är återfunnen?

Om Fadern i berättelsen är en bild av Gud, vad ger det då för gudsbild för var och en av bröderna? Och vad ger det för bild av Gud för oss som lyssnar till berättelsen?

För den äldre brodern kan gudsbilden lätt bli den av en Gud som kräver och kväver… som förväntar sig lydnad och prestation. En Gud som man inte vågar vända sig till och be om saker, en Gud som man bara tjänar, dag ut och dag in.

…fast Fadern – fast Gud säger… allt mitt är ditt -  du har bara aldrig bett mig om en killing att dela med dina vänner…

Den gudsbilden väcker inom mig ett avståndstagande. Det är inte en Gud, gudsbild, som jag känner att jag har en relation med. Ja, visst är det snällt av Fadern/Gud att till sist säga ´allt mitt är ditt´ …men det räcker inte, om det inte sägs, eller om det inte visas, i rätt tid hur ska jag då som barn våga uppleva det. Hur ska jag då kunna våga att känna mig älskad bara för den jag är och inte för det jag presterar.

… nej…

Bilden blir en helt annan om vi tänker oss in i den yngste sonens förhållande till Fadern. Den yngre vågar att utmana och ge sig av, vågar ifrågasätta och vågar att be om förskott på det som en gång tillhör honom… Likt en människa som en gång genom dopet fått löftet om evigt liv – men som kanske i livet väljer att göra allt annat än att öppet visa att man tror på Gud, som kanske inte visar engagemang för Gud – men som på sitt yttersta inser att: attans, det här var kanske inte så välgenomtänkt leverne. Jag vänder tillbaka till Gud och ber Gud att minnas att jag från mitt första andetag tillhört Gud.

För honom blir gudsbilden och gudsupplevelsen en glädjefull relation, en famn att krypa upp i. Där blir Gud en kärleksfull förälder som ler och säger… älskade lilla unge, fattar du först nu hur mycket jag älskat dig genom alla år. Klart att du får komma hem till mig… jag har väntat att återigen få gunga dig på mitt knä…

Så förlorad och återfunnen kan betyda mycket mer...

Kanske är det så att gudsbilden, min egen uppfattning om Gud, som jag fått med mig genom berättelser från andra, genom rädslor och fördomar, kan få mig att känna att Gud är förlorad. Den som ser Gud som en ogin krävande och kvävande förälder kommer att med sin mun bekänna och i sin handling utföra det som krävs… men inom sig är Gud så förtvivlat frånvarande. Längtan finns att få uppleva den mjuka famnen – men förutfattade meningar gör att jag väljer att bara gneta på… och tro att det är det endaste som får mig att vara älskad av min himmelska förälder. Tvivlen och osäkerheten kommer att skapa distans till dem man ser som verkar glida fram på räkmackan, som tar dagen lite som den kommer. Som inte tänker efter före utan som kastar sig ut i livet med ett litet senapsfrö av tro.

Biskop Åke säger om och om igen att ”Sanningen om Gud är alltid större än sanningen om Gud”. Ett uttryck som ger mig livsmod att även min Gudsbild av modern som sluter in mig i sin famn och gungar mig på sitt knä, likt orden ur profeten Jesaja, är lika riktiga som någon annans gudsbild. Det viktiga är att du finner din egen gudsbild och gudsrelation, utan fruktan, utan rädslor och förbehåll…

För Gud vill ditt liv från ditt första till ditt sista andetag. Gud vill relation med dig och vill att du lever fullt ut och njuter vad gott är under all din möda.

Hänryckt

Pingstafton

Hänryckelsens tid är här... Pingsten...
Naturen flödar över av färger... Åtskilliga nyanser av grönt ger livet tillbaka. 
Regnet efterlämnar friskheten, krispigheten.
...och Gud...
Den heliga Anden, Gud Anden, påminner oss om kommunikationens betydelse.
Språket ska förena, inte förskingra. Och kärlekens, medmänsklighetens språk, är ordlöst och universellt.
Så träna er i kärlek - tillåt er att hänryckas i försommar tid. Fall på knä, sträck upp dina händer. Andas in att Gud för all tid - in i evigheten - säger sitt JA till dig.

Det är ditt och mitt ansvar att reagera och agera!

Förra söndagen hade vi EU-val här i vårt land. Och på måndagmorgonen vaknade jag med ett starkt obehag inom mig.

Istället för milda ljumma vindar av solidaritet, medmänsklighet och kärlek – drar extrema högervindar in över vårt älskade land och in över Europa.

Isande vindar av kyla och förakt gräver sig längre och längre in i min kropp. …och JA… jag är rädd för vart vi är på väg.

Om vi inte i vår medmänniska förmår att se en syster eller bror, son eller dotter, far eller mor – vad är då livet värt.

Så idag… när vi egentligen borde leva i förpingstens ljuva tid och låta oss ryckas med – hänföras av naturens prakt – bli istället dagens tema: Hjälparen kommer, en trosviss bön som vibrerar klart och starkt: KOM! Kom, Hjälparen KOM!

För om det är något vi behöver just nu så är det just detta enda, att: Hjälparen kommer.

För på egenhand klarar vi inte av det – på egenhand verkar vi bara bryta ner och förstöra det som Gud en gång gav oss som en gåva att förvalta. Vi har glömt bort att Gud inte ritat in några gränser på jordklotet – det är vi människor som dragit de starka svarta strecken på våra kartor.

Vi kan inte längre, varken som människor eller kristna, gräva ner våra huvuden i sanden och säga att det här, det gäller inte mig. Vi kan inte bara slå oss till ro och säga att det här får politikerna göra upp om… det här är inte mitt ansvar.

Nej, det är faktiskt dags att vi ställer oss upp på barrikaderna och slåss, verbalt, för dem som inte har kraft att göra sin egen röst hörd.

Det föds INGET barn på denna jord som inte Gud ser… det föds inget barn som INTE är vårt gemensamma ansvar! Och det föds faktiskt inget barn på vår jord, som själv valt var det ska födas och av vilka föräldrar.

Vart barn som föds och växer upp är likt Jesus… och hans ord måste genljuda inom oss var och en: vad ni gjort en av mina minsta – det har ni gjort mig.

Och inget barn föds ONDSKEFULLT… det barnen ärver är vad vi ger dem. Både vad det gäller det materiella och vad det gäller värderingar.

Alltså är det ingen annans ansvar än ditt och mitt, att gemensamt förvalta vad Gud har gett. Både i naturkapital och människokapital. Och när vi ser flyktingar som söker sig till oss måste vi öppna vår famn och göra vad vi kan för att mildra skador och sår. För den som kommer, kommer inte för nöjes skull. Den som kommer gör det i hopp om att finna en asyl, en rastplats, där själen åter kan repareras. …och när vi ser på vår Svenska flagga och dess guldgula kors måste vi tänka tillbaka på den judiska pojken som föddes i ett land långt bort från vårt eget – och som spädbarn tvingades fly till Egypten för att inte bli mördad. Den pojken, den utlänningen, den flyktingen är det vi vänder oss till i bön och lovsång. Ja det är honom som vi väljer att kalla vår Gud och Herre.

Jesus är väl förtrogen med våra livsvillkor. Han har levt som människa och Gud i denna vår värld. Han har sett de goda sidorna människor emellan – men också de dåliga. Han har sett kärlek – men också svek…

Han vet att människor genom alla tider fått lida om de valt att stå upp för sin tro, valt att stå upp för den utsatta medmänniskan, och ändå manar hans kärlek oss att välja det goda, att kämpa för varje människas rätt till människovärdigt liv.

OCH DETTA GÄLLER OAVSETT ETNISKT URSPRUNG ELLER OM DEN ANDRE VÄLJER ATT KALLA SIG HON, HAN, HEN. Rätten till människovärdigt liv gäller också OAVSETT SEXUELL LÄGGNING OCH OAVSETT RELIGIONSTILLHÖRIGHET.

Ja, jag har sagt det förut – och jag kommer att säga det om och om igen i mina predikningar tills den dag jag ser en förändring i vår omvärld. För det är vår skyldighet att värna livet så som Gud gav oss det. Utan gränser, utan förbehåll och likt lärjungarna och kvinnorna i det där rummet vi hörde om i evangeliet: Tillsammans under ständig bön! Ihärdigt sägandes:

Kom! Hjälpare kom! Kom nu!

Kom och lär oss hur vi ska vara mot våra medmänniskor.

Att hjälpa är att bära och stödja underifrån (visa på teckenspråk… höger handflata i vänster handflata lyfts uppåt).

Alltså raka motsatsen till att trycka ned (visa).

Lär oss att beskydda och omsluta varandra (visa med tecken) som är raka motsatsen till att skjuta ifrån sig, avskärma sig (visa).

Guds heliga goda Ande, lär oss att inte kapitulera för all ondska och ta allt lidande i vår värld med en klackspark. Lär oss att inte ge vika. Lär oss att kämpa för det goda.

För hur jag än vrider och vänder på argument för och emot att kämpa Guds och trons goda kamp kan jag inte komma undan det faktum att Gud vill komma tillrätta med oss och få oss att våga göra en inre vårstädning.

Feghetens dammtussar ska ut och själens fönster öppnas på vid gavel, inte bara för att släppa in den heliga Andens ljumma vårvindar in i vårt liv – nej än mer radikalt... öppnas på vid gavel för var medmänniska vi möter, för var människa på vår jord… Ja, till och med vår fiende måste vi försöka omsluta med goda tankar och förbön.

För först då, när Guds Ande bor i oss, kan Andens goda frukter synas. Först då kan vi konkret beröra Anden, först då har den Heliga Anden fötter och händer som beredvilligt kan gripa in för att handlingskraftigt hjälpa en medmänniska.

Kanske är det så att vi behöver lära oss att känna; att om vi bär Gud inom oss… ja… Om hans outtömliga kärlek får lov att bo i oss och genom oss – då är vi starka.

Då har vi en grund som bär i livets alla skeden. Då kan vi tryggt se och förstå Paulus ord. Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss. Om vi har Gud inom oss så spelar det ingen roll vad andra säger, tycker eller gör. Visst kan vi skadas, fysiskt och psykiskt, visst kan vi såras i våra själar av hårda ord. Men om vi bär Gud inom oss så har vi redan nått fram till det som är vårt mål. Att leva i en relation med Gud som skapade oss och som vill ha en gemenskap med oss.

Så vi har ingenting att förlora på att öppna upp för Gud och för dem Gud har skapat… Se in i den andres ögon och våga ana att Guds brinnande kärlek bor även inom hen.

Då kan vi trosvisst med Pauli ord säga: Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Glädjen att...

Sitter på landet med en uppkoppling som lämnar mycket att önska - men hur som... Ngt rader måste det bli!

Fick en tankeställare från en vän när jag skrev på Facebook: ...nåden och glädjen att begrava...
För en del kanske det kan bli förvirrande och rent av irriterande att jag skriver så... Men så här är det i min lilla värld. Det är en glädje att döpa, konfirmera, viga och begrava.

De första tre är lättförståeliga glädjedagar.
Vad det gäller begravning är det svårare att ta in. Jag är givetvis inte glad för smärtan, saknaden och tomrummet som döden för med sig till de anhöriga, nej. När jag uttrycker 'nåden och glädjen' så handlar det om äran att vara den som överlämnar ett människoliv tillbaka till Gud. Jag tror ju på att det finns något och någon bortom graven. Att där väntar ett nytt liv utan sjukdom och död. Där en dag kommer en evighet med glädje i Guds närvaro, där finns allt vi tycker om! Därför är det 'nåd och glädje' att officiera vid en begravning. Och för att understryka det använder jag, oftast, den vita stolan (bandet vi präster bär över axlarna). För i kyrkan är vitt glädjens och festens färg - och om man inte själv som anhörig orkar tänka tanken om glädje och nytt liv mitt i all sorg, så är det helt ok. Jag brukar i samtalet innan säga att det är helt ok att låna min tro; vila i att kyrkans tro, hopp och tradition, bär även när livet gör som mest ont.

...& snart går jag mot ett nytt 'nåd och glädje' för om ett par timmar får jag vara den som sammanviger Carina och Emil.

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN

Psykisk och fysisk ohälsa

Läste ett inlägg på FB igår av en underbar tonåring som lyfte ett ämne som många nog skulle backa inför - så därför är det väl av vikt att lyfta det och fundera vidare.
Jag är definitivt ingen expert på området - men att ventilera tankar måste vi kunna få göra... så...

När någon mår dåligt rent fysiskt (ryggskott, magont, brutna ben eller what so ever) så är det tillåtet att prata om det. Det är ok att skriva om det i tidningar, visa reportage och sända inslag. Det är ok att sitta vid fikabordet, eller på lunchen, och diskutera de senaste rönen om diverse kurer och medikamenter.
... men...

Om någon istället skulle börja tala om att de mår dåligt psykiskt, att själen inte hinner med, att depressiva tankar får en att fundera över livets värde, att man skär sig själv, svälter sig själv, eller överäter... ja kanske till och med tar till alkohol, andra droger, sex eller arbete för att dämpa sin ångest - ja då skruvar folk på sig. Det är obekvämt. Det är näst intill inte rumsrent - det själsliga tycks ha blivit mer privat och intimt obekvämt än den nakna kroppen.
Och när vi slänger ur oss:
Hur är det? Hur mår du?, tycks vi inte ta i beräkning att vi faktiskt kan få ett ärligt svar?

Varför är det så här?
Varför är det som rör vårt innersta, vår insida, vårt jag, så tabubelagt. Det är ju ändå 2014 eller...

Kroppen och själ/ande går hand i hand!
Vi kan inte bortse från att mycket psykiska besvär kan ha orsaker i det somatiska och vise versa (säger jag som lekman).

Vi måste se till oss människor som en helhet. 
Det går inte, enligt mig, att bara ta upp och behandla den ena delen... Kropp och själ/ande är en helhet. Och när jag tillåter mig att landa i kroppen kanske jag kan våga landa i själen/anden

Jag brottas med denna "tudelning" av kropp, själ/ande inför söndagens tema om att växa i tro - där det i texterna framhålls en skarp åtskillnad mellan köttet och anden.

Jag kommer inte överens med texterna - jag förstår andemeningen bakom, att inte falla till föga för det som vill skada min tro, som vill skada mitt inre; min själ/ande - men att vi genom alla tider har framhållit "köttet", det kroppsliga, som något syndigt och negativt har väl inte främjat synen på oss som mänskliga varelser av just kött OCH ande?

...nu får jag fundera vidare på min kammare - och återkomma med fler tankar - ...

För ämnet är så komplext att det inte går att lösa i ett huj...
...och det som är det område jag känner bäst (att landa i sig själv, bejaka sig själv och försöka acceptera sig själv både psykiskt och fysiskt) är ju bara en liten del av ett mycket större sammanhang. Men kanske det är en sida som även den måste få lyftas fram...

Hur hinna - (h)allt?

Men käre tid o dar... 

Inbillade mig att jag skulle ha mer tid över att skriva på bloggen - men ack vad jag bedrog mig. Dagarna försvinner i en strid ström och, kaffe till trots, finns det ibland inte inspiration och ork över. Kanske jag börjar lyssna till min egen förkunnelse om att göra halt ibland och bara vara där jag är just nu.

Temat igår, i evangelieboken, var Vägen till livet. Och gångna veckans tankar mynnade ut i ett konstaterande och kontentan av min predikan igår är:

Vägen till livet
Jesus ÄR Vägen
Jesus ÄR Livet
= Vägen ÄR livet
dvs livet levs hela tiden längs vägen till livet. 

Och det viktigaste att göra i våra liv måste vara att älska varandra så som han (Jesus) har älskat oss... för om inte vår kärlek till varandra syns i tankar, ord OCH handling så blir vi bara ekande brons och skrällande cymbaler. 

När vi älskar varandra, och även försöker att innesluta dem som vi tycker mindre om och kommer sämre överens med i kärlek, då syns det att vi vill vandra längs vägen till och med honom som är Sanningen och Livet.

Att våga vara älskad & att älska.

I förra veckan kom Gud på besök.
Låter kanske lite flumflum för en del - men det var verkligen så.
Inga stora åthävor, inga blixtar och dunder. Bara en fråga på ett papper i en samtalsgrupp - o se, där var Gud, petandes mig i sidan. Pockande på att få mig att våga erkänna min akilleshäl för de andra.
Jag vet inte varför - eller jo, det vet jag - för när en öppnar sig vågar andra också visa sina akilleshälar som ofta är väldigt lika mina egna.
Så vad var det då för fråga - vad har prästen för akilleshäl?

Att älska sig själv.

Ja, så är det. 
Det är nog det svåraste i mitt liv.
 Att älska mig själv precis som jag är. 
Att tillåta mig att må bra genom att vara den jag är ämnad att vara.

Det är lätt att tala om för andra att de är värdefulla pärlor i Guds ögon, att de är älskade och värda att vara älskade som de är - det är mycket värre att själv kunna känna det. Att orden gäller även mig, i min vardag, i mitt liv.

Det är så lätt att vi stoppar in varandra i begränsande fack - att vi inte låter varandra få blomma som de vackra honungsrosor vi egentligen är.
Andras ord om mig, andras blickar och andras tyckande, blir lätt den ram som jag själv väljer att stanna kvar i. 

Ibland med offerrollen frivilligt påtagen.
För det är mycket enklare att ha lite "självhat" i fickan.
Det är mycket enklare att gå tillbaka till gamla bekanta invanda mönster att hantera andras sårande ord och blickar genom att (för en del kanske det handlar om att arbeta dagarna igenom, andra dricker för mycket, andra slutar äta, några kanske skär sig) äta. 
För det är ju så folk är vana att se mig.
Det är mitt fack jag varit instängd i, och som jag själv stänger in mig i. Och för varje kilo som jag går upp i vikt igen avskyr jag mig lite mer... och det är så svårt att vända skutan.

Fast det borde vara så lätt...

Det handlar bara om att försöka älska sig själv - och våga tillåta sig själv att må bra.
Med bra mat, bra jobb, bra vila, bra motion, bra vänner... Ja, ni vet.
Det är inget nytt - inget revolutionerande.

Så idag ska jag försöka älska mig själv och se om jag förmår göra det varje dag... i alla fall försöka älska en liten del/egenskap av mig själv.

...och så ska jag sluta skämmas för att jag har gått upp i vikt igen...

Det är faktiskt inte utsidan utan min insida som är viktigt. 
Och om mitt yttre stör någon så ska jag försöka att frimodigt vända spegeln mot den personen och vänligt säga "den som är fri från synd får kasta första stenen".

Som ett spektra av vackra färger...

...är alla de tolkningar av Gud som hörs i vår värld...

Satt förra veckan på en fortbildning på Flämslätts stiftsgård. Det är skönt med sådana dagar, för de inspirerar till att få igång hjärnan igen - iaf min. Bland de som talade/föreläste var vår biskop i Skara stift Åke Bonnier. Han sa en mening som satte sig inom mig:

Sanningen om Gud är alltid större än sanningen om Gud.

Smaka på de orden.

Sanningen om Gud är alltid större än sanningen om Gud.

Om jag kommer till någon och säger att jag har sanningen, den totala slutgiltiga sanningen om Gud, så har jag medvetet eller omedvetet ljugit och låst in Gud och förminskat Gud. Vi människor kan inte till fullo fånga in Gud med våra begränsade sinnen -  vi måste kapitulera och säga att vår egen upplevda sanning om Gud är bara en del av vad Gud är.

...och vi präster och predikanter är bara förmedlare av vår tolkning av Gud. 
En tolkning byggd på var jag/vi själva för tillfället är i våra liv, i vilken kontext vi verkar och vilken erfarenhet och förförståelse vi har med oss i bagaget. Vi är, som en lärare på pastoralinstitutet i Lund sa, bara prismor genom vilka Gud bryter sitt ord... och liksom solens ofärgade rena strålning genom prismat bryts i regnbågens alla färger (ingen mer äkta, eller vackrare än den andra) bryts Guds rena ord genom oss och våra sinnen.

Så nästa gång någon säger sig ha den totala sanningen om Gud - minns då att Gud är alltid större!
Och nästa gång vi möts på gudstjänst - så minns att predik(t)antens predikan bara är en tolkning, en färg, i Guds stora palett.

Nystart - ny start!

Så har längtan kommit ifatt mig att börja skriva igen.
Ordtröttheten från 2013 lägger jag bakom mig.

Post påsk - vi är påskens vittnen
Så har ännu en stilla vecka och påskhelg lagts till handlingarna.
En vandring, bildligt, från mörker och död - till ett cresendo av liv som brustit ut i naturen.

Orden från palmsöndagen ligger som ett vibrerande eko bakom mina tankar... om vi slutar sjunga vårt lov till vår Herre så kommer hela skapelsen, vart enda litet gruskorn, var sten och vart berg, brista ut i lovsång och vittna om Gud Skaparen, Gud Livgivaren och Gud Hjälparen.

Så i tro och förvissning att Jesus står fast och väntar på oss, även i stunder av tystnad och tvivel så vågar jag att sträcka mina fötter mot himlen och ta steg för steg mot himlens land.