Läste ett inlägg på FB igår av en underbar tonåring som lyfte ett ämne som många nog skulle backa inför - så därför är det väl av vikt att lyfta det och fundera vidare.
Jag är definitivt ingen expert på området - men att ventilera tankar måste vi kunna få göra... så...
När någon mår dåligt rent fysiskt (ryggskott, magont, brutna ben eller what so ever) så är det tillåtet att prata om det. Det är ok att skriva om det i tidningar, visa reportage och sända inslag. Det är ok att sitta vid fikabordet, eller på lunchen, och diskutera de senaste rönen om diverse kurer och medikamenter.
... men...
Om någon istället skulle börja tala om att de mår dåligt psykiskt, att själen inte hinner med, att depressiva tankar får en att fundera över livets värde, att man skär sig själv, svälter sig själv, eller överäter... ja kanske till och med tar till alkohol, andra droger, sex eller arbete för att dämpa sin ångest - ja då skruvar folk på sig. Det är obekvämt. Det är näst intill inte rumsrent - det själsliga tycks ha blivit mer privat och intimt obekvämt än den nakna kroppen.
Och när vi slänger ur oss:
Hur är det? Hur mår du?, tycks vi inte ta i beräkning att vi faktiskt kan få ett ärligt svar?
Varför är det så här?
Varför är det som rör vårt innersta, vår insida, vårt jag, så tabubelagt. Det är ju ändå 2014 eller...
Kroppen och själ/ande går hand i hand!
Vi kan inte bortse från att mycket psykiska besvär kan ha orsaker i det somatiska och vise versa (säger jag som lekman).
Vi måste se till oss människor som en helhet.
Det går inte, enligt mig, att bara ta upp och behandla den ena delen... Kropp och själ/ande är en helhet. Och när jag tillåter mig att landa i kroppen kanske jag kan våga landa i själen/anden
Jag brottas med denna "tudelning" av kropp, själ/ande inför söndagens tema om att växa i tro - där det i texterna framhålls en skarp åtskillnad mellan köttet och anden.
Jag kommer inte överens med texterna - jag förstår andemeningen bakom, att inte falla till föga för det som vill skada min tro, som vill skada mitt inre; min själ/ande - men att vi genom alla tider har framhållit "köttet", det kroppsliga, som något syndigt och negativt har väl inte främjat synen på oss som mänskliga varelser av just kött OCH ande?
...nu får jag fundera vidare på min kammare - och återkomma med fler tankar - ...
För ämnet är så komplext att det inte går att lösa i ett huj...
...och det som är det område jag känner bäst (att landa i sig själv, bejaka sig själv och försöka acceptera sig själv både psykiskt och fysiskt) är ju bara en liten del av ett mycket större sammanhang. Men kanske det är en sida som även den måste få lyftas fram...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar