Tystnaden är påtaglig - fyren - (utmaningen att 'be' var dag ihop med andraårskonfirmanderna) är tänd.
Lägret är slut och vardagen är här igen. Stellan har gått till jobbet för längesedan och däruppe snusar katten och 'sovmorgonsbarnet'.
Andra koppen kaffe bredvid mig och tankar som rullar runt i lägrets efterdyningar...
...om vi alla tog orden på allvar (allt vad ni vill att människorna ska göra för er - det skall ni också göra för dem *Mt 7:12) så skulle omvärlden vara ett paradis, i alla fall om vi som 'normalfuntade' vill att vi själva ska må bra och därför vill sträva efter att andra skall må bra.
...och ändå misslyckas vi allt som oftast...
Även inom relationer, familjen och bekantskapskretsen, så blir det egna måendet i fokus, och allt som oftast ser jag tendenser att dra ner varandra genom att överträffa varandra i egenpåtaget lidande och negativism. Tänk om vi kunde bryta det mönstret! Tänk om vi kunde lyfta varandra istället... O om vi inte förmår vara lyftkranar så kan vi få vara stöttepelare som bär (på ett sunt sätt). Om vi vuxna, överallt i samhället, var vi än är/gör, oavsett befattning/uppgift, kunde vara äkta förebilder för de yngre så kanske det skulle gå att förändra! Om vi kan vara de första att släppa prestigen, prestationskraven och utseendefixeringen så kanske våra yngre medvandrare skulle må bättre.
Tankar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar