Glädjen att...

Sitter på landet med en uppkoppling som lämnar mycket att önska - men hur som... Ngt rader måste det bli!

Fick en tankeställare från en vän när jag skrev på Facebook: ...nåden och glädjen att begrava...
För en del kanske det kan bli förvirrande och rent av irriterande att jag skriver så... Men så här är det i min lilla värld. Det är en glädje att döpa, konfirmera, viga och begrava.

De första tre är lättförståeliga glädjedagar.
Vad det gäller begravning är det svårare att ta in. Jag är givetvis inte glad för smärtan, saknaden och tomrummet som döden för med sig till de anhöriga, nej. När jag uttrycker 'nåden och glädjen' så handlar det om äran att vara den som överlämnar ett människoliv tillbaka till Gud. Jag tror ju på att det finns något och någon bortom graven. Att där väntar ett nytt liv utan sjukdom och död. Där en dag kommer en evighet med glädje i Guds närvaro, där finns allt vi tycker om! Därför är det 'nåd och glädje' att officiera vid en begravning. Och för att understryka det använder jag, oftast, den vita stolan (bandet vi präster bär över axlarna). För i kyrkan är vitt glädjens och festens färg - och om man inte själv som anhörig orkar tänka tanken om glädje och nytt liv mitt i all sorg, så är det helt ok. Jag brukar i samtalet innan säga att det är helt ok att låna min tro; vila i att kyrkans tro, hopp och tradition, bär även när livet gör som mest ont.

...& snart går jag mot ett nytt 'nåd och glädje' för om ett par timmar får jag vara den som sammanviger Carina och Emil.

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN