Vila i frid 2015 - Go all in 2016

Summerar likt många andra året som gått och konstaterar att det bjudit på både sorg och glädje.

...och blickar framåt med tillförsikt, för vad annat kan 'en' göra!

Nygamla utmaningar står för dörren.

Flytt återigen, men denna gången till egna ägor.

Inga hemmavarande barn.

Och nyårslöften, mina egna, och de enda som jag tycker att ni alla ska haka på:

Älska, lev, njut!

Skratta, lek, busa!

Var här och nu!

Var vänlig mot alla livsmedvandrare!

Var trygg i att främlingar är potentiella vänner!

Kasta inte bort ditt liv på ältande, förlåt och gå vidare!

...och var snäll emot dig (mig) själv...

Det finns bara en 'jag' och jag är fantastisk och unik.

Gott nytt 2016

God Jul och Gott Nytt År

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin Son, den förstfödde.

Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. (Lk 2:6-7)

Tankar i mitten av advent.

Så har åter ett år gått ifrån vår tid, och kommer aldrig mer - ett år fullt med både liv och lek, skratt och allvar.

För Stellan har året inneburit mycket arbete. Många nya projekt på jobbet och diverse fortbildningar. Sommarledigheten gick delvis åt till att göra en utökad redskapsbod på tomten och skissande på "vår dröm" om att bygga ut boningshuset. Hösten inleddes med en resa till Turkiet där de "60" firades med sol och god mat.

Hedvig har fortsatt sina teckenspråksstudier i Leksand. Och under sommarmånaderna tillbringades en stor del av tiden som parkeringsvakt på Skara sommarland. Resterande tid var hon med sin Oskar.

Emy har under året gjort klart sina gymnasiestudier och även hon arbetade under sommaren på Skara sommarland, fast som attraktionsvärd. Hösten har bjudit på " timvik" inom äldrevården. 

...och i lägenheten i Mariestad har det kommit en Pontus.

För min egen del har året fyllts av många möten och samtal. Under tre veckor på våren fick jag utlandsvård på Mar Y Sol på Teneriffa, vilket var välbehövligt och gav gott resultat.

På senvåren kom döden på besök och vi tvingades ta farväl av "extramorfar" Gösta.

Nu står ett nytt år för dörren med allt vad det innebär.

Fortsatt arbete och fortsatta studier... och för min del 70% nygamla äventyr då jag under tiden 

1/2-31/12 2016 kommer att vikariera som teckenspråkspräst i Skara stift.

Nu vill vi med dessa rader önska er alla

En riktigt God Jul

och ett gott avslut på 2015

och ett Gott Nytt 2016

Visst blir jag också orolig...

...men jag kan inte tillåta mig att kapitulera för rädslan.

Om jag låter rädslan ta överhanden så har alla extremister vunnit sin seger. 

Jag vill inte vara en 'liten lort'!

365ggr finns meningar med 'var inte rädd'-budskap i Bibeln.

Det vill jag lita på.

Jag tänker aldrig frångå min övertygelse om allas lika värde, allas rätt till frihet och fred.

Förändringen sker inte bara genom andra. 

Fredsarbetet måste ta sitt avstamp i mig och ur mig.

Jag måste börja med min omgivning.

Jag måste se medmänniskan i alla jag möter.

Jag måste stå upp för livet!

Vi måste stå enade!

Du och jag kan göra skillnad!

Post utlandsresa

Kom hem från två varma veckor i Turkiet för mindre än två dygn sedan.

Två veckor med småpromenader, trappgång och bad/vattengympa.

Två veckor med nästan inget ont alls (utom efter massagerna).

Två veckors paus!

...och nu...

1,5dygn hemma -

Ca 7h jobb -

Ca 1,5h bilkörning -

Två besök till affären -

Två tvättar -

En matlagning 

och

Två diskar senare.

ONT

Ryggen värker, fötterna ömmar, axlarna värker... och gårdagskvällen slutade i tårar och morgonen började med det.

Denna skitsjukdom som inte syns på utsidan. 

Viljan att orka prestera mer (åtminstone som andra) och orka ha ett familjeliv på kvällen.

Tabletter... Tja det har jag, men tar jag dem orkar jag inte jobba o köra bil... får vänta tills det gör "riktigt ont". Smärta mellan 4-6 på 10skalan är ju vardagsmat... 

Så nu har jag gnällt av mig. 

Tar 5an som ingång på dagen och ger mig i kast med den.

Igår såg jag...

...hur träden börjar klä sig i gult.

Sommaren, med allt vad den bar med sig, ligger snart bakom och hösten och stearinljusens tid ligger framför. Manar oss att stanna upp. Manar oss att inte komplicera livet. Manar oss att se vår plats och uppgift i skapelsen.

Har du tak över huvudet och slipper att fly - var nöjd.

Har du mat på ditt bord - var tacksam.

Har du en säng att sova i - gläd dig.

Har du vänner att prata med - du är rik.

Så ta livet en stund i taget.

Träna lite HAKUNA MATATA!

Tänk lite västgötskt: det blir la' väl.

Vi lever här och nu!

Hic et Nunc!

Gårdagen ligger nerstoppad i sin sovsäck...

...och kanske kommer en morgondag åter igen, den som lever får se.

Men här och nu läser du denna rad... NJUT!

...och le!

Jag är rik!

Ibland slår alla känslorna på samtidigt och stunder av klarhet infinner sig!

Jag är rik!

Visst skiter sig livet ibland och det gör ont och är svårt... och kanske det är därför jag ibland måste påminna mig om att jag är rik.

Jag har tillsammans med min förra make fått livets största gåva. Två underbara tjejer, som visserligen ibland drivit mig till vansinne (säkert ömsesidigt) men som är de finaste jag någonsin fått. Nu är de unga kvinnor med sina egna liv och drömmar och jag bjuds in att dela bitar av deras livsvandring. Det är stort!

Jag har föräldrar och bonusföräldrar kvar i livet.

Jag har ett hem, en plats som jag kallar min. Jag tvingas inte på flykt, jag upplever inget våld. Jag kan plocka hallon i solen och strosa barfota på gräset. Jag har mat på bordet, vatten i kranen och 'el i väggen'. Visserligen är uppkopplingen på mobilen kass - men det ger ju tid åt böcker och musik.

Jag har ett jobb och ett fantastiskt arbetslag.

Jag har en församling som ger feedback, som har omsorg om mig. Som får mig att skratta och som säger att jag är bra och gör bra saker.

...och jag har en man...

Min egna lille 'hubble', som står ut med mig både med PMShumör, begynnande klimakteriebesvär, förkylning o andra krämpor. En livskamrat som var dag har omsorg om mig, som säger och visar att han älskar mig. Som stöttar, håller om, skojar och skämtar. En 'kvarnsten' som håller mig på jorden när jag stressar igång. En optimist som väger upp mina negativa sidor. En händig karl som löser det praktiska.

Jag är rik!

...som ett tjurigt barn...

...stampar jag i golvet o säger NEJ.

Med en vecka kvar på sommarsemestern får jag erkänna att jag inte är helt överens med 'chefen där uppe'. 

Jag är inte tillräckligt utvilad på insidan, ordtröttheten är fortfarande kvar och lusten/inspirationen till att jobba är långt borta. Och kanske är det just där själva knuten i problemet ligger: jobba. För i de flesta andra jobb gör du ditt pass och går hem till ditt och låter jobbet stanna på jobbet. Men i yrken som bygger på det som man, i alla fall förr, benämnde 'kall' så fungerar det inte riktigt så. Du blir liksom inte riktigt ledig ändå... folk ser ändå 'prästen' före mitt 'jag' och som 'prästen' förväntas jag ändå, trots ledighet, lyssna och svara. Och när jag försökt att inte svara på jobbmail, jobbmess och jobbsamtal så fortsätter det droppa in... och till sist orkar jag inte stå emot folks behov (nöd, bön om hjälp) utan jag faller till föga och svarar. Och för var gång (om än det bara rör sig om 10minuters insats) så är jaget stört och tankarna igång. Så, nej, jag är inte utvilad och näää det känns inte som ordentlig semester! Och för första gången sedan jag upplevde kallet som 14-15åring så funderar jag på om jag verkligen är på rätt plats (det vet jag ju att jag är för hur skulle jag kunnat undgå kallet) och om det är värt det (där är frågetecknet, är det värt det på bekostnad av mitt eget inre jag)?

Även i 'kall'yrken måste det finnas utrymme att bara lägga allt ifrån sig och vara 'jag' fullt ut! Även om det är ett 'kall' så är det ett yrke, ett jobb, med lagstadgade rätt- och skyldigheter.

Så hörrdudu 'chefen' hur tänkte du här och hur lägger vi upp fortsättningen?!