365dagar

Ett år har gått, kyrkoårsmässigt, sedan lördagen då grannens hus brann ner nytt framför ögonen på oss. 

Och ett år (då den 24/11) sedan jag avskedspredikade i 'mitt' älskade Berg.

Ett år...

...fyllt av sorg och saknad, glädje och kreativitet.

Sorg,

för att vi inte bor i 'min' prästgård i Berg. Det kändes så hemma där, rummen talade till mig om tider som flytt. Miljön och marken viskade... och Stellans anfader, prosten Carlberg, mötte mig var dag jag gick över kyrkogården.

Saknad,

efter alla underbara församlingsbor. Även om jag fått nya underbara församlingsbor så kom jag, tyckte jag, de andra så nära. Det är något speciellt med att bo i sin församling och dela gemenskapen i mjölkdisken på Perssons.

Glädje,

över att ha välkomnats in i nya sammanhang, en ny församling, och deras varma omsorg. Mitt nya skogstokiga arbetslag där skratten rungar och bär mig genom dagen. Skratt som fungerar som plåster över dåligt-självförtroende-sår. Skratt som bär i gråa novemberblöta dagar, och en sådan tacksamhetsglädje som väller över mig ibland i bilen hem.

Kreativitet,

att varsamt, med församlingens bästa för ögonen, få 'leka' gudstjänst och dela liv. Att få prova, att få måla, skriva, sjunga, 'teckna'. Att få tid att bygga upp mitt jag, ta reda på vem mitt jag är... tolka Gud och omtolka Gud. 

...så blickar jag framåt... 

Mot kommande 365dagar

Mot kommande skratt och lek

Och i Guds ögon ser jag ömheten när hen viskar: det är ok prÄllan att känna sorg och saknad, glädje och kreativitet. Det är detta som är livet, just det liv jag gav dig!

 

...men kanske är det dags att ta väck rosorna från hyllan...

rosorna som jag fick, en och en, av mina gamla sockenråd i Berg, Lerdala, Böja och Timmersdala

Men Mings fina ängel den får stå kvar!