Kontrasterna på vem jag visar utåt och vem jag är hemma är stor, även om det skymtade fram under gårdagen. Nej, nu handlar det inte om någon monstruös galning utan helt enkelt om arbetsansiktet. Att ge allt med ett leende och sedan krascha på soffan.
Och tänk om värken egentligen inte alls är artrit/entesit (veckans tankar är negativa, hade varit så mycket skönare med en bekräftelse i handen... men hittar inte i journalen var det först bedömdes) utan bara är i mitt huvud som det sitter. Oavsett vilket är det inte roligt att ha tömt sig så totalt att jag kl 19 sitter på soffan o lider... Att hasa fötterna på golvet bara för att det gör för ont att lyfta dem... Att vrida sig till sömns för att muskelfästet i höger skuldra drar ihop sig krampaktigt. Och lika trist är det att veta att dagen idag kommer gå åt till att vila, vila, vila för att samla ihop mig för resten av veckan.
Och lite skämmigt känns det allt att bli så slut efter två konfapass, två dop och en mässa på två dagar. Tillråga på allt är sol och värme avlägset... gode Gud, ge oss lite ljus i alla fall...en glimt av sol...snälla! 
#måndagsblues
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar