Gudsbilder tredje söndagen i trefaldighetstid

Att jobba med en predikan innebär att jobba med sig själv och sina egna tankar. Ibland blir den röda tråden spretig med många avstickare, ibland är den len och rak. Hur det är i detta fallet låter jag vara osagt - men här kommer mina tankar kring berättelsen om den förlorade sonen (Lk 15:11-32) och med hänvisning till Jes 66:12-14 samt Pred 3:13.

Vi kan börja med det välkända, för evangelietexten om den förlorade sonen vill jag mena är en av de mer välkända i vår bibel… och jag tror att många likt mig har tänkt sig in i alla de tre karaktärernas känslor.

·       

      Fadern, föräldern, som blir av inte bara med sin materiella egendom, utan främst som blir av med sin son, sitt barn. Föräldern som gått därhemma dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad… kanske år efter år… i ovisshet om barnet fortfarande levde. Om det kanske fanns barnbarn. Om barnet kanske drabbats av sjukdom... Ser man på faderns och förälderns känslor så är det fullt förståeligt att glädjen svämmar över och att kläder, ring och mat sätts fram.

      Jag tror inte att någon av oss skulle putta undan vårt eget barn, även om det kommer hem och har hamnat på obestånd, eller gjort fel saker i sitt liv. Vi skulle nog, precis på samma sätt som Fadern i berättelsen, öppna våra armar och välkomna vårt barn tillbaka.

·     Ser vi till den yngre brodern, som i ungdomsiver tror att gräset är grönare på andra sidan, så kan vi säkert även känna igen oss i honom. Han som kanske inte fått tillfälle att ta plats vid sidan av sin ordentlige storebror. Som förmodligen är trött på att gå därhemma och som vill testa att frigöra sig och leva sitt eget liv. Han som ger sig av och som misslyckas så totalt när han gör allt det där som lockar och frestar i livet… men som tar konsekvensen av sitt handlande och inser att det bästa är att återvända och säga förlåt. Det svåraste i livet är nog just detta, att likt den yngste sonen inse sina egna misstag, bekänna dem och återvända hem till dem man svikit för att med nedsänkt huvud säga "förlåt, jag vet att jag gjorde fel". Den sonen förväntade sig inte ett mottagande i glädje, den sonen hoppades bara på ett uns av barmhärtighet, tak över huvudet och mat för uträttat arbete. Den sonen kommer aldrig någonsin glömma Faderns utsträckta armar som välkomnade honom hem.

·      …och så den äldste sonen… den som det också är så lätt att relatera till… den ordentliga som går där hemma och sköter om sin Far och faderns egendom. Den som aldrig gjort något orätt emot fadern utan som uppoffrat sig, kanske på bekostnad av egen lycka… även han bär drag av oss själva. För nog har vi någon gång känt att vi inte fått ´rätt lön för uträttat arbete´, nog har vi någon gång tänkt tanken att ´otack är världens lön´. Kanske även denna broder egentligen hade velat fly hemmet och testa sina egna vingar… kanske han känt att brodern lämnade honom i sticket med ansvaret att ta hand om en åldrande förälder. Det är inte alltid lätt att vara den prudentligt duktiga… Inte är det så konstigt att han inte ville gå in på gödkalvsfesten… han måste varit enormt arg och besviken på sin Far som inte ens läxar upp lillebrorsan utan tar emot honom med öppna armar och lite där till… Vilken är hans bestående bild av sin förälder… vad sätter den bilden för spår inom honom?

Och det är där som min riktiga kamp tar vid… Vem är förlorad och vem är återfunnen?

Om Fadern i berättelsen är en bild av Gud, vad ger det då för gudsbild för var och en av bröderna? Och vad ger det för bild av Gud för oss som lyssnar till berättelsen?

För den äldre brodern kan gudsbilden lätt bli den av en Gud som kräver och kväver… som förväntar sig lydnad och prestation. En Gud som man inte vågar vända sig till och be om saker, en Gud som man bara tjänar, dag ut och dag in.

…fast Fadern – fast Gud säger… allt mitt är ditt -  du har bara aldrig bett mig om en killing att dela med dina vänner…

Den gudsbilden väcker inom mig ett avståndstagande. Det är inte en Gud, gudsbild, som jag känner att jag har en relation med. Ja, visst är det snällt av Fadern/Gud att till sist säga ´allt mitt är ditt´ …men det räcker inte, om det inte sägs, eller om det inte visas, i rätt tid hur ska jag då som barn våga uppleva det. Hur ska jag då kunna våga att känna mig älskad bara för den jag är och inte för det jag presterar.

… nej…

Bilden blir en helt annan om vi tänker oss in i den yngste sonens förhållande till Fadern. Den yngre vågar att utmana och ge sig av, vågar ifrågasätta och vågar att be om förskott på det som en gång tillhör honom… Likt en människa som en gång genom dopet fått löftet om evigt liv – men som kanske i livet väljer att göra allt annat än att öppet visa att man tror på Gud, som kanske inte visar engagemang för Gud – men som på sitt yttersta inser att: attans, det här var kanske inte så välgenomtänkt leverne. Jag vänder tillbaka till Gud och ber Gud att minnas att jag från mitt första andetag tillhört Gud.

För honom blir gudsbilden och gudsupplevelsen en glädjefull relation, en famn att krypa upp i. Där blir Gud en kärleksfull förälder som ler och säger… älskade lilla unge, fattar du först nu hur mycket jag älskat dig genom alla år. Klart att du får komma hem till mig… jag har väntat att återigen få gunga dig på mitt knä…

Så förlorad och återfunnen kan betyda mycket mer...

Kanske är det så att gudsbilden, min egen uppfattning om Gud, som jag fått med mig genom berättelser från andra, genom rädslor och fördomar, kan få mig att känna att Gud är förlorad. Den som ser Gud som en ogin krävande och kvävande förälder kommer att med sin mun bekänna och i sin handling utföra det som krävs… men inom sig är Gud så förtvivlat frånvarande. Längtan finns att få uppleva den mjuka famnen – men förutfattade meningar gör att jag väljer att bara gneta på… och tro att det är det endaste som får mig att vara älskad av min himmelska förälder. Tvivlen och osäkerheten kommer att skapa distans till dem man ser som verkar glida fram på räkmackan, som tar dagen lite som den kommer. Som inte tänker efter före utan som kastar sig ut i livet med ett litet senapsfrö av tro.

Biskop Åke säger om och om igen att ”Sanningen om Gud är alltid större än sanningen om Gud”. Ett uttryck som ger mig livsmod att även min Gudsbild av modern som sluter in mig i sin famn och gungar mig på sitt knä, likt orden ur profeten Jesaja, är lika riktiga som någon annans gudsbild. Det viktiga är att du finner din egen gudsbild och gudsrelation, utan fruktan, utan rädslor och förbehåll…

För Gud vill ditt liv från ditt första till ditt sista andetag. Gud vill relation med dig och vill att du lever fullt ut och njuter vad gott är under all din möda.