Trots allt...

...är det just dagar som dessa som ger mitt jobb mening. Men samtidigt är det dessa dagar som gör att tröttheten är mer än trötthet.

Började dagen kl 6 med sedvanlig dusch och frukost.

7.40 iväg mot kontoret. Väl där skriva nya dop- och fadder-/dopvittnesbevis. Fixade en försäkring. Sållade mail mm. Tidig kaffe innan iväg till begravningen. Många möten, många samtal. 85 begravningsgäster. Fin stund, men grep tag längst in inom mig. Fick massa beröm 'till Guds ära'. Bland annat orden: om alla präster varit som jag skulle ingen gå ur kyrkan & trevligt att se en glad präst. 

Tbx på kontoret. Lunch på gårdagens soppa och sedan förbereda fredagens kasualsamtal. Sedan kom det dubbelt upp av sådant vi präster inte kan boka in i förväg och ändå måste ha tid (och ork) för. Sådant som inte kan yppas till ngn, inte ens i rätten... för så är vår tystnadsplikt. ...och i de fallen funderar jag på varför Gud kallade just mig... Inom affären och nu diskat och landat på soffan... Och jag är trött, inifrån djupet trött. Väntar strax hem Stellan...

Imorgon är en ny dag, och krävs det får jag skolka från morgonmötet - för nu måste jag komma ifatt mig själv och hämta hem mig.