Det är inte ofta jag blir arg offentligt - men nu är jag heligt förbannad!

Det är inte ofta jag blir arg offentligt – men nu är jag heligt förbannad!

När jag hörde på radion vad som hänt fattade jag det inte först. Kanske snarare att jag inte ville ta in det. Visst kan det vara ett I-landsproblem, satt i relation till mycket annat. Men ändå… somliga saker är inte OK att göra!

Vad är det då jag reagerat så kraftigt på, jo, att Peringe Carlsson (S) i en budgetdebatt i Mariestads kommunfullmäktige ger Johan Abrahamsson (M) ett måttband för att i detta sammanhang diskutera bukfetma… ett offentligt, enligt mig, tjockishån, inte bara mot Abrahamsson, utan också mot alla oss andra som har övervikt.

Därför sätter jag ner foten – som en bland många tjockisar – och säger: Nu får det vara nog!

I alla fall för mig får det vara nog. Och för att fatta allvaret i det jag säger vill jag berätta följande från mitt liv och min vikthistorik. Jag gör det för att visa att jag som tjockis är väl medveten om vart grams övervikt jag har, dels att det finns bidragande orsaker till att jag bär den.

Låt mig börja i det som jag ser som bidragande orsaker.

Det finns genetiska faktorer som påverkar viktuppgång och viktbehållande. För min del är jag inte den enda i min släkt som har övervikt (obesitas). Det finns sjukdomsrelaterade tillstånd, ko morbiditet, som gör att somliga ökar mer i vikt eller har svårt att behålla uppnådd vikt. Somliga sjukdomar gör det också svårare att träna och vara fysiskt aktiv för att underlätta normalvikt/viktnedgång. För min personliga del handlar det om psoriasis och ledvärk. Sedan underlättar det inte, psykiskt, att hela tiden påminnas om att jag är överviktig.

Där kan jag för min del starta i barndomen.

Tidigt fick jag lära mig att jag är duktig om jag äter upp det som jag har på tallriken, och att barnhullet på något magiskt sätt skulle försvinna i yngre tonåren. Tro mig, ett barn är inte duktigt för att det äter upp… och för mycket barnhull försvinner inte över en natt.

I skolan började tjockishånhelvetet. Ja, det finns inget annat ord – och nej, jag har aldrig anmält det för eventuella skadeståndskrav. Men att från klass 1 till 3 se det som mer regel än undantag att bli slagen i magen, om jag inte lyckats få läraren att acceptera att jag satt inne i klassrummet, bara för att jag var tjock. Det är inte OK. Och att i klass 4-6 vara så rädd att vistas ute på skolgården för att bli retad eller ensam är inte heller så vidare muntert. Men snacka om att jag blev en fena på att gå till sjuksyster eller skynda mig ner och låsa in mig i ett av toalettbåsen. Namnen på mina hånare har etsats sig fast och gör fortfarande ont inom mig när jag skrapar på sårskorpan.

Att sedan i yngre tonåren, två gånger, bli inlagd på sjukhuset för viktminskning är inte heller vidare kul… och inte särskilt effektivt. Ett av tillfällena beslöt de att jag skulle börja på BUP-samtal, varför… Jo men det är väl enkelt att förstå att en tonåring som utan förvarning serveras blomkålsavkok och får ett ilske- och gråtsammanbrott, en sådan tonåring kan ju inte vara riktigt frisk… eller? Och vad lärde jag mig av denna diet och att ständigt gå upp och ner i sjukhusets trappor? Jo, jag lärde mig hur man äter i smyg, att äta är något skamligt och förbjudet, och att få kompisar att smuggla in chokladbollar (det var det som såldes i automaterna) och hur man döljer både mat, godis och ciggarettdoft genom överdriven konsumtion av tandkräm och deodorant. Grattis samhället! Ni lärde mig att bli matmissbrukare.

Att sedan i övre tonåren uppfatta det som helt normalt att bli fettbedömd (genom nypningar i fettet) för att ”killen/mannen” skulle se om det var hull eller fett, det gör också något med ens inre. För att inte tala om alla de killar/män som uttryckligen sagt att de hellre vill ha sex med mig (eller andra överviktiga tjejer) för att det är mjukt och skönt och inte skaver… det kunde ju varit positivt… om han inte i nästa ögonblick sagt ”men jag vill inte vara tillsammans offentligt med en överviktig tjej”. Nej, på dagen ska kvinnan vara vacker och smal – men på natten gärna tjock, rund o mjuk.

Tror ni att det räcker där?

Glöm det! Då har ni inte gått igenom sjukvårdens hån mot den överviktige. Behandlingen i samband med graviditeterna vill jag inte ens gå in på… Men i övrigt, oavsett vad jag sökt för, så är vikten det första som tagits upp. Gå ner i vikt så slipper du alla andra sjukdomar. Konstigt att även smala personer söker vård då…

Den doktorn som vid ett besök, observera att det var min ena dotter som var inne för vård, vänder sig till henne (då var hon omkring 11-12år) och säger på fullt allvar ”Vad gör vi åt mammas vikt då?”… den läkaren har jag inget gott att säga om. Jag satt bredvid, och om läkaren är så allvarligt bekymrad över min vikt, ja, då kunde han gett mig en egen tid och sagt det bara till mig.

Och just det…

Arbetsgivaren, när jag var ganska nyutbildad och sökte tjänst, som ber om en extra intervju för att diskutera min övervikt och hälsa har jag inte heller mycket gott att säga om. Jag blev erbjuden tjänsten, men nej tack, den fick vara. Hellre vikariat än en sådan behandling. Ja, till och med i min utbildning fanns det kommentarer om min vikt. Hur ska någon våga att anställa en tjockis – och hur ska folk se mig i min yrkesroll när jag är tjock.

…och mer då…

Ja, jag har gjort en gastric bypass för att minska i vikt. Jag gick ner massa, men har gått upp en massa också. För när livet hinner i fatt en så är en tjockis alltid en tjockis i andras ögon. ”Nä men ta bara en liten bit – det är inte farligt”, tydligen helt OK att säga till en med grav obesitas historik. Tro mig, ingen skulle säga det samma till en alkoholist (ta bara lite vin, det skadar inte), och ändå är det exakt samma sak som triggas igång. En bit, blir fler, blir många… och när jag ändå är i farten så tar jag en bit till.

Och då har jag ändå inte tagit upp allt. Jag har bland annat inte tagit upp de påhopp som kommer ibland när man går på stan,de  glåpord som ropas efter en. Jag har inte nämnt klasskompisen som vräker ur sig ”fy fan vad du ser äcklig ut” på skolgympan. Jag har inte tagit med hur jag som tjock är den som lyfts ur gympan för att få klä om med lärarna. Jag har inte heller talat om gympaläraren som tog på oss tjockisar en ”svett dräkt” och lindade silvertejp om oss för att den skulle sluta tätt.

Nej, det är mycket jag inte tagit upp men som gör ont! Som bidrar till att jag inte vill gå ut på bio, gå på restaurang, eller gå till träningslokaler. Var gång jag försöker så kräver det hela mitt uppbåd av kraft för att våga, för att klara, för att orka och för att förbereda mig på andras blickar och ord som kan göra så ont!

Jag vet att jag är tjock, jag vet att jag är fet, jag vet att jag har grav obesitas. Tro mig, JAG VET.

Jag vet också kaloriinnehållet i de flesta vanliga livsmedel, och fetthalt och kolhydratsvärde. Jag har också provat allt, utom narkotika, för att gå ner i vikt. Åtskilliga tusenlappar har gått åt till Viktväktarna, dietpulver, receptböcker, träningsredskap och nu sist en Fitbit. Jag har bidragit till skatteinkomster på grund av min konsumtion. Och jag funderar noga innan jag går till läkaren, om jag verkligen vågar och orkar en tjockiskommentar till.

Därför säger jag NU FÅR DET VARA NOG.

Låt oss överviktiga få känna att vi alla har lika mycket värde som någon av er andra. Och om ni får för er att det skulle vara OK med måttband eller andra kommentarer… läs då mina ord en, två, tre gånger till.

Om du är så felfri, så släng den första stenen.

I annat fall, stå upp vid min, och alla ”tjockisars” sida och inse att vi alla är stolta vackra  människor med olika färg och form.

 

Med vänlig hälsning:

BMI 42.2
Tvåbarnsmor och hustru
Komminister Ellinor Carlberg Mehrén, Ullervads församling, Lugnås-Ullervads pastorat.

 

365dagar

Ett år har gått, kyrkoårsmässigt, sedan lördagen då grannens hus brann ner nytt framför ögonen på oss. 

Och ett år (då den 24/11) sedan jag avskedspredikade i 'mitt' älskade Berg.

Ett år...

...fyllt av sorg och saknad, glädje och kreativitet.

Sorg,

för att vi inte bor i 'min' prästgård i Berg. Det kändes så hemma där, rummen talade till mig om tider som flytt. Miljön och marken viskade... och Stellans anfader, prosten Carlberg, mötte mig var dag jag gick över kyrkogården.

Saknad,

efter alla underbara församlingsbor. Även om jag fått nya underbara församlingsbor så kom jag, tyckte jag, de andra så nära. Det är något speciellt med att bo i sin församling och dela gemenskapen i mjölkdisken på Perssons.

Glädje,

över att ha välkomnats in i nya sammanhang, en ny församling, och deras varma omsorg. Mitt nya skogstokiga arbetslag där skratten rungar och bär mig genom dagen. Skratt som fungerar som plåster över dåligt-självförtroende-sår. Skratt som bär i gråa novemberblöta dagar, och en sådan tacksamhetsglädje som väller över mig ibland i bilen hem.

Kreativitet,

att varsamt, med församlingens bästa för ögonen, få 'leka' gudstjänst och dela liv. Att få prova, att få måla, skriva, sjunga, 'teckna'. Att få tid att bygga upp mitt jag, ta reda på vem mitt jag är... tolka Gud och omtolka Gud. 

...så blickar jag framåt... 

Mot kommande 365dagar

Mot kommande skratt och lek

Och i Guds ögon ser jag ömheten när hen viskar: det är ok prÄllan att känna sorg och saknad, glädje och kreativitet. Det är detta som är livet, just det liv jag gav dig!

 

...men kanske är det dags att ta väck rosorna från hyllan...

rosorna som jag fick, en och en, av mina gamla sockenråd i Berg, Lerdala, Böja och Timmersdala

Men Mings fina ängel den får stå kvar!

När ridån gått ner - och kragen ligger på hyllan...

Ibland får jag en känsla av att vara dr Jekyll och Mr Hyde. 

Kontrasterna på vem jag visar utåt och vem jag är hemma är stor, även om det skymtade fram under gårdagen. Nej, nu handlar det inte om någon monstruös galning utan helt enkelt om arbetsansiktet. Att ge allt med ett leende och sedan krascha på soffan. 

Och tänk om värken egentligen inte alls är artrit/entesit (veckans tankar är negativa, hade varit så mycket skönare med en bekräftelse i handen... men hittar inte i journalen var det först bedömdes) utan bara är i mitt huvud som det sitter. Oavsett vilket är det inte roligt att ha tömt sig så totalt att jag kl 19 sitter på soffan o lider... Att hasa fötterna på golvet bara för att det gör för ont att lyfta dem... Att vrida sig till sömns för att muskelfästet i höger skuldra drar ihop sig krampaktigt. Och lika trist är det att veta att dagen idag kommer gå åt till att vila, vila, vila för att samla ihop mig för resten av veckan.

Och lite skämmigt känns det allt att bli så slut efter två konfapass, två dop och en mässa på två dagar. Tillråga på allt är sol och värme avlägset... gode Gud, ge oss lite ljus i alla fall...en glimt av sol...snälla! 

#måndagsblues

Att bygga kyrka...

...vad innebär det egentligen?

Förmodligen helt olika saker beroende på vem du frågar. Och ändå kan jag inte släppa det... tanken på hur man bygger en kyrka och vad en kyrka är.

Det senaste halvåret har jag försökt att börja nosa på detta med mission shaped Church och fresch expressions, för jag inser att något måste ske och det måste börja inifrån och från längtan. Längtan efter liv och gemenskap. Kanske måste somt rivas ner för att annat ska ta plats... kanske invanda och bekväma ritualer och uttryck måste bort för att skapa liv.

För vad behöver vi idag?

Mer krav? Mer dåligt samvete? Mer bibelord 'i skallen'?

Nej, inte jag iallafall. Jag behöver mer psykisk o fysisk vila. Jag behöver bli sedd och bekräftad som den jag är och därför jag är den jag är. Jag behöver veta och känna att jag duger och att jag får ta plats med mina frågor, tankar och funderingar. Jag behöver mer praktiskt erfara bibelorden, låta handlingen visa vad den där Jesus egentligen sa o var.

Jag behöver ritualer för mitt liv i min kontext. 

Hur går jag från barn/ungdomsmamma till att ha två vuxna barn? Hur speglar det sig i kyrkans liv? Hur låter jag kroppens smärta i sorg och saknad komma i uttryck inför altaret? Hur leker jag som vuxen i den liturgi som borde vara just en helig lek? Hur sätter jag ner foten så att jag får stopp på snurret av tankar i huvudet? Hur uttrycker jag min ångest och kamp innanför gudstjänstens ram? För gudstjänsten och kyrkorummet är den plats som ska vara avskild för Gudsmötet. Om jag gör och gestaltar den som ett fängelse så stänger jag ute gudsvinden...

Hur ska jag då kunna motivera någon annan, eller mig själv, att komma till gudstjänst och kyrka om inte Gudsmötet speglar sig i mötet med medmänniskan och mötet med mig själv? Hur ska jag kunna motivera någon om inte min egen längtan får ta plats och skina igenom bortom handbok och obligatoriska texter...?

Ibland förstår jag så väl de som säger att de får mer Gudsmöte av att gå ut i naturen och betrakta Guds skapelse. "...bor inte i tempel som är bygda av människohand..." läste jag i inledningsorden igår.

"Himlarnas himmel rymmer honom inte och ändå är han nära oss var och en".

Tankarna snurrar... så att säga 'post allhelgona helg'.

Tillsammans i Skara stift - tala tydligt om Jesus... det är biskopens vision, och den är viktig! 

Men inte bara tala tydligt OM utan tala tydligt MED...och tillsammans!