Glädjen att...

Sitter på landet med en uppkoppling som lämnar mycket att önska - men hur som... Ngt rader måste det bli!

Fick en tankeställare från en vän när jag skrev på Facebook: ...nåden och glädjen att begrava...
För en del kanske det kan bli förvirrande och rent av irriterande att jag skriver så... Men så här är det i min lilla värld. Det är en glädje att döpa, konfirmera, viga och begrava.

De första tre är lättförståeliga glädjedagar.
Vad det gäller begravning är det svårare att ta in. Jag är givetvis inte glad för smärtan, saknaden och tomrummet som döden för med sig till de anhöriga, nej. När jag uttrycker 'nåden och glädjen' så handlar det om äran att vara den som överlämnar ett människoliv tillbaka till Gud. Jag tror ju på att det finns något och någon bortom graven. Att där väntar ett nytt liv utan sjukdom och död. Där en dag kommer en evighet med glädje i Guds närvaro, där finns allt vi tycker om! Därför är det 'nåd och glädje' att officiera vid en begravning. Och för att understryka det använder jag, oftast, den vita stolan (bandet vi präster bär över axlarna). För i kyrkan är vitt glädjens och festens färg - och om man inte själv som anhörig orkar tänka tanken om glädje och nytt liv mitt i all sorg, så är det helt ok. Jag brukar i samtalet innan säga att det är helt ok att låna min tro; vila i att kyrkans tro, hopp och tradition, bär även när livet gör som mest ont.

...& snart går jag mot ett nytt 'nåd och glädje' för om ett par timmar får jag vara den som sammanviger Carina och Emil.

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN

Psykisk och fysisk ohälsa

Läste ett inlägg på FB igår av en underbar tonåring som lyfte ett ämne som många nog skulle backa inför - så därför är det väl av vikt att lyfta det och fundera vidare.
Jag är definitivt ingen expert på området - men att ventilera tankar måste vi kunna få göra... så...

När någon mår dåligt rent fysiskt (ryggskott, magont, brutna ben eller what so ever) så är det tillåtet att prata om det. Det är ok att skriva om det i tidningar, visa reportage och sända inslag. Det är ok att sitta vid fikabordet, eller på lunchen, och diskutera de senaste rönen om diverse kurer och medikamenter.
... men...

Om någon istället skulle börja tala om att de mår dåligt psykiskt, att själen inte hinner med, att depressiva tankar får en att fundera över livets värde, att man skär sig själv, svälter sig själv, eller överäter... ja kanske till och med tar till alkohol, andra droger, sex eller arbete för att dämpa sin ångest - ja då skruvar folk på sig. Det är obekvämt. Det är näst intill inte rumsrent - det själsliga tycks ha blivit mer privat och intimt obekvämt än den nakna kroppen.
Och när vi slänger ur oss:
Hur är det? Hur mår du?, tycks vi inte ta i beräkning att vi faktiskt kan få ett ärligt svar?

Varför är det så här?
Varför är det som rör vårt innersta, vår insida, vårt jag, så tabubelagt. Det är ju ändå 2014 eller...

Kroppen och själ/ande går hand i hand!
Vi kan inte bortse från att mycket psykiska besvär kan ha orsaker i det somatiska och vise versa (säger jag som lekman).

Vi måste se till oss människor som en helhet. 
Det går inte, enligt mig, att bara ta upp och behandla den ena delen... Kropp och själ/ande är en helhet. Och när jag tillåter mig att landa i kroppen kanske jag kan våga landa i själen/anden

Jag brottas med denna "tudelning" av kropp, själ/ande inför söndagens tema om att växa i tro - där det i texterna framhålls en skarp åtskillnad mellan köttet och anden.

Jag kommer inte överens med texterna - jag förstår andemeningen bakom, att inte falla till föga för det som vill skada min tro, som vill skada mitt inre; min själ/ande - men att vi genom alla tider har framhållit "köttet", det kroppsliga, som något syndigt och negativt har väl inte främjat synen på oss som mänskliga varelser av just kött OCH ande?

...nu får jag fundera vidare på min kammare - och återkomma med fler tankar - ...

För ämnet är så komplext att det inte går att lösa i ett huj...
...och det som är det område jag känner bäst (att landa i sig själv, bejaka sig själv och försöka acceptera sig själv både psykiskt och fysiskt) är ju bara en liten del av ett mycket större sammanhang. Men kanske det är en sida som även den måste få lyftas fram...

Hur hinna - (h)allt?

Men käre tid o dar... 

Inbillade mig att jag skulle ha mer tid över att skriva på bloggen - men ack vad jag bedrog mig. Dagarna försvinner i en strid ström och, kaffe till trots, finns det ibland inte inspiration och ork över. Kanske jag börjar lyssna till min egen förkunnelse om att göra halt ibland och bara vara där jag är just nu.

Temat igår, i evangelieboken, var Vägen till livet. Och gångna veckans tankar mynnade ut i ett konstaterande och kontentan av min predikan igår är:

Vägen till livet
Jesus ÄR Vägen
Jesus ÄR Livet
= Vägen ÄR livet
dvs livet levs hela tiden längs vägen till livet. 

Och det viktigaste att göra i våra liv måste vara att älska varandra så som han (Jesus) har älskat oss... för om inte vår kärlek till varandra syns i tankar, ord OCH handling så blir vi bara ekande brons och skrällande cymbaler. 

När vi älskar varandra, och även försöker att innesluta dem som vi tycker mindre om och kommer sämre överens med i kärlek, då syns det att vi vill vandra längs vägen till och med honom som är Sanningen och Livet.