Att våga vara älskad & att älska.

I förra veckan kom Gud på besök.
Låter kanske lite flumflum för en del - men det var verkligen så.
Inga stora åthävor, inga blixtar och dunder. Bara en fråga på ett papper i en samtalsgrupp - o se, där var Gud, petandes mig i sidan. Pockande på att få mig att våga erkänna min akilleshäl för de andra.
Jag vet inte varför - eller jo, det vet jag - för när en öppnar sig vågar andra också visa sina akilleshälar som ofta är väldigt lika mina egna.
Så vad var det då för fråga - vad har prästen för akilleshäl?

Att älska sig själv.

Ja, så är det. 
Det är nog det svåraste i mitt liv.
 Att älska mig själv precis som jag är. 
Att tillåta mig att må bra genom att vara den jag är ämnad att vara.

Det är lätt att tala om för andra att de är värdefulla pärlor i Guds ögon, att de är älskade och värda att vara älskade som de är - det är mycket värre att själv kunna känna det. Att orden gäller även mig, i min vardag, i mitt liv.

Det är så lätt att vi stoppar in varandra i begränsande fack - att vi inte låter varandra få blomma som de vackra honungsrosor vi egentligen är.
Andras ord om mig, andras blickar och andras tyckande, blir lätt den ram som jag själv väljer att stanna kvar i. 

Ibland med offerrollen frivilligt påtagen.
För det är mycket enklare att ha lite "självhat" i fickan.
Det är mycket enklare att gå tillbaka till gamla bekanta invanda mönster att hantera andras sårande ord och blickar genom att (för en del kanske det handlar om att arbeta dagarna igenom, andra dricker för mycket, andra slutar äta, några kanske skär sig) äta. 
För det är ju så folk är vana att se mig.
Det är mitt fack jag varit instängd i, och som jag själv stänger in mig i. Och för varje kilo som jag går upp i vikt igen avskyr jag mig lite mer... och det är så svårt att vända skutan.

Fast det borde vara så lätt...

Det handlar bara om att försöka älska sig själv - och våga tillåta sig själv att må bra.
Med bra mat, bra jobb, bra vila, bra motion, bra vänner... Ja, ni vet.
Det är inget nytt - inget revolutionerande.

Så idag ska jag försöka älska mig själv och se om jag förmår göra det varje dag... i alla fall försöka älska en liten del/egenskap av mig själv.

...och så ska jag sluta skämmas för att jag har gått upp i vikt igen...

Det är faktiskt inte utsidan utan min insida som är viktigt. 
Och om mitt yttre stör någon så ska jag försöka att frimodigt vända spegeln mot den personen och vänligt säga "den som är fri från synd får kasta första stenen".

Som ett spektra av vackra färger...

...är alla de tolkningar av Gud som hörs i vår värld...

Satt förra veckan på en fortbildning på Flämslätts stiftsgård. Det är skönt med sådana dagar, för de inspirerar till att få igång hjärnan igen - iaf min. Bland de som talade/föreläste var vår biskop i Skara stift Åke Bonnier. Han sa en mening som satte sig inom mig:

Sanningen om Gud är alltid större än sanningen om Gud.

Smaka på de orden.

Sanningen om Gud är alltid större än sanningen om Gud.

Om jag kommer till någon och säger att jag har sanningen, den totala slutgiltiga sanningen om Gud, så har jag medvetet eller omedvetet ljugit och låst in Gud och förminskat Gud. Vi människor kan inte till fullo fånga in Gud med våra begränsade sinnen -  vi måste kapitulera och säga att vår egen upplevda sanning om Gud är bara en del av vad Gud är.

...och vi präster och predikanter är bara förmedlare av vår tolkning av Gud. 
En tolkning byggd på var jag/vi själva för tillfället är i våra liv, i vilken kontext vi verkar och vilken erfarenhet och förförståelse vi har med oss i bagaget. Vi är, som en lärare på pastoralinstitutet i Lund sa, bara prismor genom vilka Gud bryter sitt ord... och liksom solens ofärgade rena strålning genom prismat bryts i regnbågens alla färger (ingen mer äkta, eller vackrare än den andra) bryts Guds rena ord genom oss och våra sinnen.

Så nästa gång någon säger sig ha den totala sanningen om Gud - minns då att Gud är alltid större!
Och nästa gång vi möts på gudstjänst - så minns att predik(t)antens predikan bara är en tolkning, en färg, i Guds stora palett.

Nystart - ny start!

Så har längtan kommit ifatt mig att börja skriva igen.
Ordtröttheten från 2013 lägger jag bakom mig.

Post påsk - vi är påskens vittnen
Så har ännu en stilla vecka och påskhelg lagts till handlingarna.
En vandring, bildligt, från mörker och död - till ett cresendo av liv som brustit ut i naturen.

Orden från palmsöndagen ligger som ett vibrerande eko bakom mina tankar... om vi slutar sjunga vårt lov till vår Herre så kommer hela skapelsen, vart enda litet gruskorn, var sten och vart berg, brista ut i lovsång och vittna om Gud Skaparen, Gud Livgivaren och Gud Hjälparen.

Så i tro och förvissning att Jesus står fast och väntar på oss, även i stunder av tystnad och tvivel så vågar jag att sträcka mina fötter mot himlen och ta steg för steg mot himlens land.