Med en vecka kvar på sommarsemestern får jag erkänna att jag inte är helt överens med 'chefen där uppe'.
Jag är inte tillräckligt utvilad på insidan, ordtröttheten är fortfarande kvar och lusten/inspirationen till att jobba är långt borta. Och kanske är det just där själva knuten i problemet ligger: jobba. För i de flesta andra jobb gör du ditt pass och går hem till ditt och låter jobbet stanna på jobbet. Men i yrken som bygger på det som man, i alla fall förr, benämnde 'kall' så fungerar det inte riktigt så. Du blir liksom inte riktigt ledig ändå... folk ser ändå 'prästen' före mitt 'jag' och som 'prästen' förväntas jag ändå, trots ledighet, lyssna och svara. Och när jag försökt att inte svara på jobbmail, jobbmess och jobbsamtal så fortsätter det droppa in... och till sist orkar jag inte stå emot folks behov (nöd, bön om hjälp) utan jag faller till föga och svarar. Och för var gång (om än det bara rör sig om 10minuters insats) så är jaget stört och tankarna igång. Så, nej, jag är inte utvilad och näää det känns inte som ordentlig semester! Och för första gången sedan jag upplevde kallet som 14-15åring så funderar jag på om jag verkligen är på rätt plats (det vet jag ju att jag är för hur skulle jag kunnat undgå kallet) och om det är värt det (där är frågetecknet, är det värt det på bekostnad av mitt eget inre jag)?
Även i 'kall'yrken måste det finnas utrymme att bara lägga allt ifrån sig och vara 'jag' fullt ut! Även om det är ett 'kall' så är det ett yrke, ett jobb, med lagstadgade rätt- och skyldigheter.
Så hörrdudu 'chefen' hur tänkte du här och hur lägger vi upp fortsättningen?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar