Hänryckt

Pingstafton

Hänryckelsens tid är här... Pingsten...
Naturen flödar över av färger... Åtskilliga nyanser av grönt ger livet tillbaka. 
Regnet efterlämnar friskheten, krispigheten.
...och Gud...
Den heliga Anden, Gud Anden, påminner oss om kommunikationens betydelse.
Språket ska förena, inte förskingra. Och kärlekens, medmänsklighetens språk, är ordlöst och universellt.
Så träna er i kärlek - tillåt er att hänryckas i försommar tid. Fall på knä, sträck upp dina händer. Andas in att Gud för all tid - in i evigheten - säger sitt JA till dig.

Det är ditt och mitt ansvar att reagera och agera!

Förra söndagen hade vi EU-val här i vårt land. Och på måndagmorgonen vaknade jag med ett starkt obehag inom mig.

Istället för milda ljumma vindar av solidaritet, medmänsklighet och kärlek – drar extrema högervindar in över vårt älskade land och in över Europa.

Isande vindar av kyla och förakt gräver sig längre och längre in i min kropp. …och JA… jag är rädd för vart vi är på väg.

Om vi inte i vår medmänniska förmår att se en syster eller bror, son eller dotter, far eller mor – vad är då livet värt.

Så idag… när vi egentligen borde leva i förpingstens ljuva tid och låta oss ryckas med – hänföras av naturens prakt – bli istället dagens tema: Hjälparen kommer, en trosviss bön som vibrerar klart och starkt: KOM! Kom, Hjälparen KOM!

För om det är något vi behöver just nu så är det just detta enda, att: Hjälparen kommer.

För på egenhand klarar vi inte av det – på egenhand verkar vi bara bryta ner och förstöra det som Gud en gång gav oss som en gåva att förvalta. Vi har glömt bort att Gud inte ritat in några gränser på jordklotet – det är vi människor som dragit de starka svarta strecken på våra kartor.

Vi kan inte längre, varken som människor eller kristna, gräva ner våra huvuden i sanden och säga att det här, det gäller inte mig. Vi kan inte bara slå oss till ro och säga att det här får politikerna göra upp om… det här är inte mitt ansvar.

Nej, det är faktiskt dags att vi ställer oss upp på barrikaderna och slåss, verbalt, för dem som inte har kraft att göra sin egen röst hörd.

Det föds INGET barn på denna jord som inte Gud ser… det föds inget barn som INTE är vårt gemensamma ansvar! Och det föds faktiskt inget barn på vår jord, som själv valt var det ska födas och av vilka föräldrar.

Vart barn som föds och växer upp är likt Jesus… och hans ord måste genljuda inom oss var och en: vad ni gjort en av mina minsta – det har ni gjort mig.

Och inget barn föds ONDSKEFULLT… det barnen ärver är vad vi ger dem. Både vad det gäller det materiella och vad det gäller värderingar.

Alltså är det ingen annans ansvar än ditt och mitt, att gemensamt förvalta vad Gud har gett. Både i naturkapital och människokapital. Och när vi ser flyktingar som söker sig till oss måste vi öppna vår famn och göra vad vi kan för att mildra skador och sår. För den som kommer, kommer inte för nöjes skull. Den som kommer gör det i hopp om att finna en asyl, en rastplats, där själen åter kan repareras. …och när vi ser på vår Svenska flagga och dess guldgula kors måste vi tänka tillbaka på den judiska pojken som föddes i ett land långt bort från vårt eget – och som spädbarn tvingades fly till Egypten för att inte bli mördad. Den pojken, den utlänningen, den flyktingen är det vi vänder oss till i bön och lovsång. Ja det är honom som vi väljer att kalla vår Gud och Herre.

Jesus är väl förtrogen med våra livsvillkor. Han har levt som människa och Gud i denna vår värld. Han har sett de goda sidorna människor emellan – men också de dåliga. Han har sett kärlek – men också svek…

Han vet att människor genom alla tider fått lida om de valt att stå upp för sin tro, valt att stå upp för den utsatta medmänniskan, och ändå manar hans kärlek oss att välja det goda, att kämpa för varje människas rätt till människovärdigt liv.

OCH DETTA GÄLLER OAVSETT ETNISKT URSPRUNG ELLER OM DEN ANDRE VÄLJER ATT KALLA SIG HON, HAN, HEN. Rätten till människovärdigt liv gäller också OAVSETT SEXUELL LÄGGNING OCH OAVSETT RELIGIONSTILLHÖRIGHET.

Ja, jag har sagt det förut – och jag kommer att säga det om och om igen i mina predikningar tills den dag jag ser en förändring i vår omvärld. För det är vår skyldighet att värna livet så som Gud gav oss det. Utan gränser, utan förbehåll och likt lärjungarna och kvinnorna i det där rummet vi hörde om i evangeliet: Tillsammans under ständig bön! Ihärdigt sägandes:

Kom! Hjälpare kom! Kom nu!

Kom och lär oss hur vi ska vara mot våra medmänniskor.

Att hjälpa är att bära och stödja underifrån (visa på teckenspråk… höger handflata i vänster handflata lyfts uppåt).

Alltså raka motsatsen till att trycka ned (visa).

Lär oss att beskydda och omsluta varandra (visa med tecken) som är raka motsatsen till att skjuta ifrån sig, avskärma sig (visa).

Guds heliga goda Ande, lär oss att inte kapitulera för all ondska och ta allt lidande i vår värld med en klackspark. Lär oss att inte ge vika. Lär oss att kämpa för det goda.

För hur jag än vrider och vänder på argument för och emot att kämpa Guds och trons goda kamp kan jag inte komma undan det faktum att Gud vill komma tillrätta med oss och få oss att våga göra en inre vårstädning.

Feghetens dammtussar ska ut och själens fönster öppnas på vid gavel, inte bara för att släppa in den heliga Andens ljumma vårvindar in i vårt liv – nej än mer radikalt... öppnas på vid gavel för var medmänniska vi möter, för var människa på vår jord… Ja, till och med vår fiende måste vi försöka omsluta med goda tankar och förbön.

För först då, när Guds Ande bor i oss, kan Andens goda frukter synas. Först då kan vi konkret beröra Anden, först då har den Heliga Anden fötter och händer som beredvilligt kan gripa in för att handlingskraftigt hjälpa en medmänniska.

Kanske är det så att vi behöver lära oss att känna; att om vi bär Gud inom oss… ja… Om hans outtömliga kärlek får lov att bo i oss och genom oss – då är vi starka.

Då har vi en grund som bär i livets alla skeden. Då kan vi tryggt se och förstå Paulus ord. Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss. Om vi har Gud inom oss så spelar det ingen roll vad andra säger, tycker eller gör. Visst kan vi skadas, fysiskt och psykiskt, visst kan vi såras i våra själar av hårda ord. Men om vi bär Gud inom oss så har vi redan nått fram till det som är vårt mål. Att leva i en relation med Gud som skapade oss och som vill ha en gemenskap med oss.

Så vi har ingenting att förlora på att öppna upp för Gud och för dem Gud har skapat… Se in i den andres ögon och våga ana att Guds brinnande kärlek bor även inom hen.

Då kan vi trosvisst med Pauli ord säga: Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.